Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Författarinnans lefvernesbeskrifning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEFVERNESBESKRIFNING. 15
familjebok. Familjemödrar, unga flickor, små barn, tjänare kunna låsa och
förstå den; och äfven mån, till och med de mest öfverlägsne, kunna ej se ned
på den med ringaktning.
Mrs. Stowe är alltigenom känsla; detta är orsaken hvarför somliga anse
henne sakna talang. Har hon då ej talang ? Hvad är talang ? Tvifvelsutan
ett intet i jämförelse med snille ; men har hon då snille ? Jag kan ej säga, att
hon har talang hvad därmed förstås i den litterära världen ; men hon har snille,
det snille hvaraf mänskligheten är i behof — godhetens snille, icke den litteräre
mannens snille, utan hålgonets. Ja, — ett hälgon ! Trefaldt helig den själ,
som på detta sätt älskar, förbarmar sig öfver och hugsvalar martyrerna.
Efter denna måttstock borde vi bedöma saker och ting. Vi borde känna, att
snille är hjärta, att makt är tro, att talang är sanningskärlek och slutligen att
framgång är sympati.
I konsten finnes endast en regel: att måla och att röra. Hvar skola vi väl
finna mera fullkomliga skapelser, mera lefvande gestalter, mera rörande och
ursprungliga scener än i “Onkel Toms stuga?”
Hvilken hand har någonsin tecknat en bild, mera tjusande och beundransvärd
än St. Clares — denna ovanligt ädla, högsinnade och kärleksfulla natur, blott
alltför svag och håglös för att blifva verkligt stor ? Är det icke människan
själf, den mänskliga naturen själf med sina inneboende dygder, sina ädla ansat¬
ser, sin beklagansvärda oförmåga att nå upp till jämnhöjd med sitt inre jag?
Denne älskvärde husbonde, som älskar och är älskad, som tänker och resonerar,
men som fullbordar ingenting, uträttar ingenting ! Han har aldrig lärt att vilja.
Ack, är det icke någonting i detta, som träffar in på äfven den bästa och äd¬
laste bland människor ?
Ett litet barns och en negerslafs lif och död — detta är hela boken ! Denne
neger och detta barn äro tvänne hälgon ifrån himmelen ! Den ömhet som för¬
enar dem, den aktning som dessa båda ädla naturer hysa för hvarandra — se
där den enda kärlekshistorien, den enda passionen i detta drama! Jag förstår
ej, hvilket annat snille än hålgonets skulle kunnat förläna denna ömhet, denna
scen en så mäktig, så outtömlig tjusning.
Mrs. Stowe tecknar kvinnor och barn med mästarhand. Hon tecknar ej alle¬
nast mödrar som äro sublima, utan äfven kvinnor, som icke äro mödrar vare sig
i hjärta eller handling, och hvilkas brister hon behandlar med öfverseende eller
med stränghet. Yid sidan af den systematiska Miss Ofelia, som slutar med att
lära sig, att plikten ej är mycket värd utan kärlek, framstår Marie St. Clare
såsom ett fruktansvärdt sant porträtt. Man ryser vid att tänka, att denna
kvinna verkligen äger tillvaro, att hon finnes öfverallt, att en hvar af oss har
mött och sett henne, att hon lefver kanske midt ibland oss, ty det behöfdes
endast, att dessa vackra varelser med sina griller och sina nervösa krämpor hade
slafvar att pina, för att deras likhet med Marie St. Clare skulle blifva full¬
ständig.
Hälgonen hafva också sin klo, och en läjonklo är det! Hon borrar den djupt
in i samvetet; och en smula glödande harm, en smula bitande sarkasm miss¬
kläder ingalunda denna Harriet Stowe — denna kvinna, så ömhjärtad, så män-
niskoälskande, så religiös, så full af evangeliskt nit. O ja, hon är en mycket
from kvinna, men ingalunda hvad vi hånfullt kalla “pjunkigt from.” Hon äger
ett starkt och modigt hjärta, hvilket, ömmande för den olycklige och gillande
den trogne, stödjande den svage och sporrande den vankelmodige, likväl icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
