Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Maken och fadern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 ÖttKÉL TOMS STUGÅ.
“Georg,” invände Elise med sorgsen stämma, “jag har alltid trott,
att jag måste lyda min master och missis; annars vore jag icke någon
kristen.”
“Det är också något förnuftigt däri, hvad dig beträffar. De ha upp¬
fostrat dig som sitt barn; de ha födt dig, klädt dig, smekt dig och gif-
vit dig undervisning, så att du har en god uppfostran. Det är något
förnuftigt uti, att de hafva anspråk på dig. Men jag har blifvit spar¬
kad, knuffad och trakterad med svordomar och skällsord, och när det
varit som bäst, har jag blifvit lämnad ensam. Hvad har väl jag att
tacka för? Jag har hundra gånger om betalat allt hvad jag kostat i
underhåll. Jag vill inte uthärda det; nej, jag vill inte ! ” utropade han,
i det han knöt handen med ett vildt uttryck i sitt ansigte.
Elise darrade; hon var alltför upprörd för att kunna säga något.
Hon hade aldrig förr sett sin man i denna sinnesstämning, och hennes
blida moraliska åskådningssätt böjdes som ett rö för svallet af en sådan
lidelse.
“Du minns den stackars lille Karo, som du gaf mig,” fortfor Georg;
“ han har varit så godt som min enda tröst på senaste tiden. Han sof
hos mig om nätterna och följde mig öfverallt om dagarne, och han såg
på mig på ett sätt, som om han förstått mina känslor. Nå, hvad hände,
tror du? Jo, här om dagen höll jag just på att mata honom med litet
afskräde, som jag plockat upp utanför köksdörren, då master kom till¬
städes och påstod, att jag födde hunden på hans bekostnad, och-att han
inte hade råd till att hålla sina niggrer med hund. Till slut befallde
han mig att binda en sten om Karos hals och kasta honom i dammen.”
“O, Georg, du gjorde det väl inte!”
“Gjorde det? Nej, inte jag; men han gjorde det. Och master Tom
kastade sten på det stackars sjunkande djuret. Arma lilla kräk ! Han
såg på mig så sorgset, som om han undrade, hvarför jag inte räddade
honom. Men jag fick hålla tillgodo med prygel därför, att jag inte
själf ville dränka djuret. Men’ det gör detsamma. Master skall nog
få erfara, att jag inte är den, som kan tämjas med stryk. Det kommer
nog min tur, om han inte aktar sig.”
“ Älskade Georg, säg, hvad tänker du ta dig till ? För Guds skull,
öfverila dig inte ; begå icke någon syndig handling ! Om du bara för¬
tröstar på Gud och söker att göra rätt, så skall han hjälpa dig.”
“Jag är icke en kristen som du, Elise ; mitt hjärta är fullt af bitter¬
het, jag kan inte förtrösta på Gud. Hvarför låter han sådant ske?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
