Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Hvari det visar sig, att äfven en senator icke är annat än en människa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 167
vi passa på tillfallet att gifva våra läsare en liten inblick i jättens lif
och karaktär.
Den gamle hederlige John Van Trompe hade för icke länge sedan
varit en betydande jordbrukare och slafägare i staten Kentucky. Men
som han “ icke hade mera af björnen än skinnet,” utan af naturen var
begåfvad med ett stort, hederligt och rättskaffens hjärta — fullkomligt
i öfverensstämmelse med hans jättelika kroppshydda — så hade han
under några år med tillbakahållet, men städse växande missnöje iakt¬
tagit verkningarne af ett system, lika skadligt för förtryckaren som
för den förtryckte. Så en vacker dag hade Johns hederliga hjärta
vuxit starkt nog att skaka af sig fjättrarne; han tog sin plånbok ur
pulpeten, reste öfver till Ohio och köpte en fjärdedels landtkommun af
god och bördig jord. Därefter utfärdade han fribref för alla sina slaf-
var — män, kvinnor och barn, och lät dem slå sig ned på hans nyköpta
egendom. Själf drog den godhjärtade John uppåt ån och bosatte sig
där med sin familj för att i lugn och ro framlefva sina återstående
dagar.
“Jag har kommit hit,” sade senatorn oförblommeradt, “emedan jag
trodde er vara rätte mannen att skydda en stackars kvinna och hennes
barn för slafjägare. Ar det icke så?”
“Jo, det kan ni lita på,” svarade den hederlige John eftertryckligt.
“Detta svar väntade jag af er,” genmälte senatorn belåtet.
“Om de skulle komma hit,” återtog den gode John, i det han rätade
upp sin väldiga gestalt, “ så är jag färdig att taga emot dem. Och jag
har sju söner, nära nog lika långa som jag själf; de skola också vara
färdiga för dem. Hälsa dem ifrån oss,” tilläde han med ett hjärtligt
skratt, i det han for med fingrarne genom sin yfviga hårbuske, “ och
säg dem, att de kunna komma när som hälst; oss kvittar det lika, om
det blir i dag eller i morgon ! ”
Uttröttad och modfälld gick Elise långsamt fram till dörren med
den djupt insomnade gossen i sina armar. John Van Trompe lyste
henne utan omsvep i ansiktet under det han lät höra en medlidsam
grymtning; han öppnade därpå dörren till ett litet sofrum innanför
det stora köket, hvari de befunno sig, och bad henne stiga in. Sedan
han tändt ett ljus och ställt det på bordet, sade han till Elise :
“ Nu säger jag er, flicka, att ni behöfver inte vara det bittersta rädd,
hvem som än må komma hit. Jag har godt om sådana där tingestar”
— härvid pekade han på några goda räflelbössor, som hängde ofvanför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
