Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Den frie mannens försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322 ONKEL TOMS STUGA.
skrattande. “ Och nu farväl, Elise lilla; farväl, Georg; Gud gifve er
en lycklig resa !”
Med dessa ord lämnade Rut skyndsamt rummet.
En liten stund efter kvällsvarden körde en stor, täckt vagn fram till
dörren, och Fineas hoppade raskt ned från kuskbocken för att hjälpa
till med instufningen af de resande och deras saker. Georg trädde ut
med barnet på ena armen och sin hustru vid den andra. Han gick med
fasta steg och hans ansikte uttryckte mod och beslutsamhet. Strax
efter dem följde Rakel och Simeon.
“ Stig ut ett ögonblick,” sade Fineas till Jim och hans moder, hvilka
sutto inuti vagnen. “ Jag skall göra en smula i ordning här för kvinn¬
folken och gossen.”
“ Här äro de båda buffelhudarne, ” sade Rakel. “ Gör det så be¬
kvämt som möjligt åt dem, ty det är tröttsamt att åka hela natten.”
Jim trädde ut ur vagnen, omsorgsfullt stödjande sin gamla mor,
hvilken ängsligt såg sig omkring, liksom om hon fruktat att i nästa
ögonblick få se förföljarne.
“ Jim, äro dina pistoler i ordning?” frågade Georg med låg, fast
stämma.
“ Ja, fullkomligt,” ljöd svaret.
“Och du vet, hvad du har att göra, ifall de hinna upp oss?”
“ Ja, var säker på det; tror du jag låter dem få fatt i min mor igen ?”
genmälte Jim, i det han rätade på sig och drog ett djupt andedrag.
Under detta korta samtal hade Elise tagit afsked af sin moderliga
vän, Rakel, och blifvit hjälpt upp i vagnen af Simeon. Hon satte sig
på buffelhudarne med Harry i knäet, och vid hennes sida tog den gamla
negerkvinnan plats. På sätet framför dem sutto Georg och Jim, under
det Fineas besteg kuskbocken.
“ Farväl, mina vänner ! ” ljöd Simeons afskedshälsning, i detsamma
vagnen satte sig i rörelse.
“Gud välsigne er! ” hördes det samstämmigt inifrån vagnen.
Och vagnen rullade åstad, rasslande och skakande, öfver den frusna
vägen. Stjärnorna blickade tindrande ned från molnfri himmel.
Till följd af vägens knagglighet och hjulens bedöfvande skrammel
var det omöjligt för de resande att samtala. Hvar och en satt därföre
försjunken i sina egna tankar, under det åkdonet timme efter timme
rullade framåt än genom vidsträckta, dystra skogstrakter, än öfver
ödsliga slätter, backe upp och backe ned. Barnet föll snart i sömn i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
