Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Den frie mannens försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 325
under sina forna jakter, och det var för att hinna fram dit, som han
skyndat på hästarne.
“ Så där, ja !” utropade han, i det han plötsligt höll in hästarne och
hoppade ned på marken. “Ut med er på ögonblicket, hvarenda en,och
följ mig i hälarne uppför den här klippan! Mikael, bind du hästen
vid vagnen och kör till Amarias och bed honom och hans pojkar att
komma hit och ta ett nappatag med de där lymlarne.”
I en blink voro alla de resande ur vagnen.
“Se så,” sade Fineas och tog Harry på armen, “nu få ni båda taga
hand om kvinnfolken, och spring se’n af glatta laget!”
Uppmaningen var öfverflödig. Fortare än vi hinna beskrifva det
hade hela sällskapet kommit öfver inhägnaden och skyndade nu af alla
krafter till klippan, medan Mikael snabbt körde bort med vagnen.
“ Följ mig nu,” sade Fineas, när de hunnit fram till klippan, uppför
hvilken ledde en brant och oländig, men tydligt urskiljbar gångstig.
“ Detta är ett af våra gamla jaktställen. Fort opp ! ”
Främst sprang Fineas, vig som en get, med gossen i sina armar.
Närmast efter honom kom Jim, bärande sin mor på skuldran ; Georg
och Elise slutade tåget.
Emellertid hade förföljarne hunnit fram till inhägnaden, där de
under blandade utrop och svordomar genast stego af sina hästar för att
skynda efter flyktingarne.
Dessa hade nu hunnit till ett ställe, där stigen ledde genom ett trångt
pass, som gaf utrymme för endast en person i sänder. De hade icke
väl kommit igenom detta, förrän vid deras fotter öppnade sig en mer
än tre fot bred klyfta, hvars väggar stupade tvärbrant till ett djup af
inemot trettio fot. Fineas hoppade lätt öfver klyftan och nedsatte
gossen på den jämna, af hvit, mjuk mossa täckta klippafsatsen.
“ Kvickt öfver med er nu ! ” ropade han. “ Hoppa för lifvet! ”
Det dröjde icke många sekunder, förrän allesamman vore välbe¬
hållna öfver klyftan. Vid randen af denna bildade klippan ett natur¬
ligt bröstvärn, bakom hvilket flyktingarne voro skyddade för de
förföljandes såväl blickar som kulor.
“ Godt, nu äro vi alla här,” sade Fineas, hvarefter han försiktigt
tittade öfver bröstvärnet för att iakttaga angriparne, hvilka häftigt
och bullersamt stormade fram till foten af bärget. “ Låt dem taga oss,
om de kunna! Den, som vill komma hit, måste passera emellan de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
