Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Den frie mannens försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 331
undersökte den noga och riktade den mot den punkt af passet, där den
förste af fienderna måste visa sig.
En af de modigaste i sällskapet följde Tom, och sedan isen sålunda
blifvit bruten, stormade hela skaran efter, hvarvid de främste trängdes
framåt fortare än de frivilligt skulle ha gått. Det dröjde icke länge,
innan Toms väldiga kroppshydda fyllde det smala passet, och han hade
nästan hunnit fram till randen af klyftan, då . . .
Georgs skott small. Kulan trätfade Tom i sidan, men ehuru sårad
ville han icke draga sig tillbaka, utan hoppade öfver klyftan med ett
vrålande, likt en ilsken tjurs.
“Vän,” sade Fineas, som nu plötsligt steg fram på bröstvärnet och
mötte slafjägaren med en kraftig knutf af sina långa armar; “ du behöfs
inte här.”
Slafjägaren störtade hufvudstupa ned i den trettio fot djupa klyftan,
där han säkerligen skulle ha funnit sin död, så framt ej grenarne af ett
stort träd, på hvilket han föll, i någon mån mildrat fallet. I alla hän¬
delser kom han ned med en fart, som var långt ifrån angenäm, och han
låg nu mörbultad och stönande på klyftans botten.
“Gud hjälpe oss, de slåss som riktiga vilddjur!” utropade Marks
förskräckt, i det han anträdde återtåget med mycket större ifver än han
visat vid uppstigandet.
Hack i häl efter honom följde alla de öfrige, som i en hast förlorat
lusten att fortsätta den så snöpligt började striden. I synnerhet den
lille tjocke, kräfstinne konstapeln hade mycket brådt att komma ned,
och det var riktigt rörande att iakttaga, huruledes han, flämtande och
eldröd, därvid utvecklade en kraft och en rörlighet, som man svårligen
skulle ha tilltrott honom.
“Hör på, gossar,” sade Marks, “gå ni och försök att få reda på
Tom, så springer jag bort till min häst och rider efter hjälp, förstår ni.”
Och Marks skyndade till sin häst och galopperade snart därifrån
utan att bry sig om sina följeskamraters hånskratt och speord.
“Har man någonsin sett maken till feg stackare?” utbrast en af
karlarne. “Att komma hit i egna ärenden och så ta till harvärjan och
lämna oss i sticket på det här viset! ”
“ Vi måste väl gå och taga rätt på den andre,” yttrade en annan af
sällskapet. “ Fast inte rör det mig ett dugg, om han är lefvande eller
död.”
Toms högljudda stönande ledde karlarne på rätt spår, och sedan de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
