Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Den frie mannens försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖRREL TOMS STUGA. 333
vägen hade varit så knagglig i natt, skulle vi hunnit fram dit en god
stund före de lymlarne.”
När våra vänner nalkades inhägnaden, fingo de emellertid se sin vagn
komma rullande långt borta på vägen. Den följdes af några ryttare.
“Se bara!” utropade Fineas med synbar glädje. “Där ha vi ju
Mikael, och Stefan, och Amaria ! Nu är allt klappadt och klart, och
nu äro vi lika säkra, som om vi redan vore framme.”
“ Låt oss då stanna här,” yrkade Elise, “ och göra någonting för
den här stackars människan. Han jämrar sig ju så rysligt.”
“Ja, det är inte mer än kristligt,” instämde Georg. “Låt oss
lyfta upp honom och föra honom härifrån.”
“ Och låta kväkarne lappa honom, he ? ” sade Fineas. “ En
skön historia, det! Nåja, gärna för mig. Här ha vi honom; låt
oss se, hur det är fatt med honom.”
Fineas, som under sitt skogs- och jägarlif förvärfvat någon insikt
i sårläkekonsten, knäföll vid sidan af den sårade och började omsorgs¬
fullt undersöka honom.
“ Marks,” sade Tom Loker med svag stämma; “ är det du,
Marks?”
“Nej, vän, det är nog inte Marks,” genmälte Fineas. “Marks
bryr sig inte mycket om dig, bara han har sitt eget skinn i säkerhet.
Han är sin kos för länge se’n.”
“Jag tror det är slut med mig,” pustade Tom. “Anfäkta den
fege ynkryggen, som kunde lämna mig att dö ensam ! Min gamla
mor sade alltid, att det skulle gå så.”
“ Bevara oss, hör bara på den stackars människan ! ” utbrast den
gamla negressen. “ Han kommer ihåg sin mor nu! Jag kan inte
låta bli att tycka fasligt synd om honom.”
“Se så, stilla, stilla,” förmanade Fineas, då Tom vred sig af
smärta och stötte bort kväkarens hand. “ Låt bli att nafsa och
morra, vän ; det finns ingen hjälp för dig, om inte blodflödet blir
hämmadt.”
Fineas gjorde i ordning ett enkelt förband af sin egen och de
öfrigas näsdukar.
“Det var du som skuffade ner mig,” klagade Tom med mattröst.
“ Ja visst; om inte jag hade skuffat ner dig, så hade du skuffat
ner oss, begriper du,” genmälte Fineas, böjande sig ned för att anlägga
förbandet. “ Se så, se så, låt mig nu göra fast det här. Vi mena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
