Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. Miss Ofelias erfarenhetsrön och åsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 33?
styra efter sitt eget hufvud. Da förstår dig endast på, livad som be-
höfs, men Tom förstår äfven hvad det kostar, och pängarne kunde en
vacker dag ta slut, om det inte funnes någon som begrepe sig på den
saken.”
I åtnjutande af ett obegränsadt förtroende af en sorglös husbonde,
som räckte honom en sedel utan att se på den och stoppade på sig de
pangar han fick tillbaka utan att räkna dem, befann sig Tom sålunda i
ett läge, som i sig själf innebar den största frestelse och de gynnsam¬
maste tillfällen till oärlighet. Hans af naturen starka rättskänsla,
understödd af en djup gudsfruktan, bevarade honom emellertid för
denna frestelse, och själfva den oinskränkta tillit, som visades honom,
var en borgen för den mest samvetsgranna redlighet å hans sida.
Med Adolf Var förhållandet raka motsatsen. Tanklös och själfsvål-
dig samt lämnad utan tillsyn af en husbonde, som fann det bekvämare
att vara efterlåten än att upprätthålla ordning och reda, hade han
råkat i en så fullständig begreppsförvirring rörande mitt och ditt, när
det gällde hans herres tillhörigheter, att det stundom oroade till och med
St. Clare. Dennes goda förstånd sade honom, att ett sådant sätt att upp¬
fostra tjänare var både orätt och farligt. Han kände också ständig en
tagg i samvetet för detta missförhållande, men kunde aldrig förmå sig
att genomföra någon grundlig och varaktig ändring därutinnan. Ja
själfva samvetsförebråelserna ledde allenast till förnyad efterlåtenhet,
i det han lät de allvarligaste förseelser passera onäpsta i känslan af att
hans underlydande icke skulle hafva låtit dem komma sig sill last,
därest han själf från början hade gjort sin skyldighet.
Tom betraktade sin glade, lättsinnige, vackre, unge husbonde med en
blandning af trohet, vördnad och faderligt bekymmer. Att St. Clare
aldrig läste bibeln, att han aldrig gick i kyrkan, att han skämtade och
gycklade med allt och alla, som rimligtvis kunde bli föremål för hans
kvickhet, att han tillbragte sina söndagsaftnar på operan eller någon
annan teater, att han besökte dryckesgillen, klubbar och supéer oftare
än tillbörligt — allt detta var saker, som Tom kunde se lika väl som
någon annan och hvarpå han fotade sin öfvertygelse, att “ master inte
var någon kristen.” Denna öfvertygelse aktade han dock ingalunda
nödigt att delgifva annan person, men den gaf anledning till många
varma förböner, när han var allena på sin lilla kammare.
Tom kunde emellertid vid lämpligt tillfälle säga sitt hjärtas mening,
och han lade då i dagen mycken takt och finkänsla. Så till exempel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
