Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Fortsättning af Miss Ofelias erfarenhetsrön och åsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374 ONKEL TOMS STUGA.
man klyfver en apelsin, eller förtryckt Irland med samma sinneslugn
och följdriktighet som trots någon maktfullkomlig statsman. Slutligen
uppgaf min mor i förtviflan alla vidare försök i denna riktning. Det
skall aldrig blifva kändt, om ej på den stora räkenskapsdagen, hvad
ädla och känsliga naturer sådana som hennes hafva lidit, där de af ödet
blifvit kastade, ensamma och hjälplösa, i hvad som synes dem vara en
afgrund af orättvisa och grymhet, men som icke synes så för någon i
deras omgifning. Sådana naturers hela tillvaro i denna vår skuldbe¬
lastade värld har varit en enda lifslång sorg. För min mor var intet
annat öfrigt än att uppfostra sina barn i sina egna åsikter och känslor.
Men i trots af allt livad man säger om uppfostran, så växa barn väsendt-
ligen icke upp till någonting annat, än livad de redan af naturen äro.
Alfred var allt ifrån vaggan en aristokrat, och under uppväxten gingo
alla hans känslor och tankar instinktmässigt i denna riktning, hvadan
min mors lärdomar och förmaningar gingo honom spårlöst förbi. Hos
mig åter slogo de djupa rötter. Hon motsade aldrig direkt min fars
ord och afvek aldrig öppet från hans mening; men med hela kraften
af sin djupa, allvarsfulla själ inpräntade hon i det innersta af mitt
väsen föreställningen om äfven den ringaste människosjäls höghet och
värde. Jag har med känslor af högtidlig bäfvan och vördnad skådat
upp i hennes ansikte, när hon pekade upp till stjärnorna i kvällen och
yttrade: ‘ Se, August, den fattigaste och ringaste själ på vår egendom
skall ännu lefva, sedan alla dessa stjärnor slocknat för evigt — skall
lefva så länge som Gud lefver ! 7
“ Min mor hade några vackra, åldriga målningar, i synnerhet en, som
föreställde Jesus, botande den blinde. Dessa taflor voro verkliga
konstverk och gjorde alltid mycket starkt intryck på mig. ‘Se,
August/ kunde min mor säga; ‘denne blinde man var en tiggare,
utarmad och klädd i vidriga paltor ; men Mästaren höll sig fördenskull
icke på afstånd ifrån honom ! Han kallade honom till sig och lade
händerna på honom! Lägg detta på hjärtat, min käre gosse.7 Om jag
hade fått växa upp under hennes vård, kunde hon hafva sporrat och
hänfört mig till jag vet inte livad. Hon skulle kunnat förmå mig att
blifva ett hälgon, en reformator, en martyr . . . Men ack, ty värr! jag
måste resa ifrån hemmet och henne, när jag var endast tretton år, och
jag återsåg henne aldrig mer !”
St. Clare dolde hufvudet i händerna och satt tyst under några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
