Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Fortsättning af Miss Ofelias erfarenhetsrön och åsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384 ONKEL TOMS STUGA.
Men så trasslade han in sig i ett ogenomtränligt snår, vände sig om
och beredde sig till motvärn. Han kämpade som en hel karl med lmn-
darne, slängde dem ifrån sig till höger och vänster och dödade icke
mindre än tre stycken af dem med blotta knytnäfvarne. Då träffades
han af ett bösskott och nedföll sårad och blödande nästan framför mina
fötter. Den stackars karlen såg upp på mig med en blick, ur hvilken
talade både mod och förtviflan. Jag höll tillbaka såväl hundarne som
jägarne och förklarade den sårade för min fånge. Det var med knapp
nöd jag kunde hindra dem från att dödskjuta honom på fläcken. Alfred
sålde honom till mig, jag tog hand om honom och fick honom på fjorton
dagar spak som ett lamm.”
“Hur i all världen bar du dig då åt?” sporde Marie.
“A, det var ganska enkelt. Jag förde honom till mig eget rum, lät
inordningställa en bekväm bädd åt honom, förband hans sår och skötte
honom själf, tills han kom på benen igen. Därpå gaf jag honom fribref
och sade till honom, att han fick gå hvart han hehagade.”
“Gick han också?” frågade Miss Ofelia.
“Nej. Den stackars token ref sönder papperet och vägrade bestämdt
att lämna mig. Jag har aldrig haft en präktigare och pålitligare gosse ;
han var god och trogen som guld. Han blef sedermera kristen och var
alltid mild och from som ett godt barn. Jag satte honom till uppsy-
ningsman öfver min egendom vid sjön, och han skötte sig utmärkt. Jag
förlorade honom det första kolera- året. Ja, han offrade i själfva
verket lifvet för min skull. Jag insjuknade nämligen mycket hårdt i
farsoten, och när alla andra flydde i förskräckelsen, stannade Scipio
ensam kvar och skötte mig med verkligt hjältemod. Tack vare hans
omsorger blef jag åter frisk, men han, stackars gosse, nedlädes kort
därefter på sjukbädden och strök med på kuppen. Jag sörjde honom
lika djupt som om han varit min bror.”
Eva hade under det fadern talade småningom närmat sig honom,
med spänd uppmärksamhet lyssnande till hans berättelse. Då han
slutat slog hon armarne om hans hals och föll i häftig gråt.
“Eva kära lilla barn, hvad går det åt dig?” frågade St. Clare oro¬
ligt, då han kände hur den lilla gestalten skälfde af sinnesrörelse.
“Min lilla vän, du skulle aldrig höra sådana här berättelser; du är
alltför nervös därför.”
“ Nej, pappa, jag är inte nervös,” sade Eva, i det hon plötsligt lade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
