Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII. “Gräset torkar, blomstret vissnar”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 427
kvällarne och låt henne inte leka för ifrigt, så blir hon snart kry
igen.”
Så talade St. Clare, men icke dess mindre kände han sig ängslig och
orolig. Han gaf dag efter dag akt på Eva med feberaktig uppmärk¬
samhet, och han röjde sin oro genom att upprepade gånger försäkra,
det “ barnet mådde förträffligt; ” att hostan icke hade det minsta att
betyda: att det endast var en obetydlig magåkomma, så vanlig hos
barn o. s. v. Men han höll sig mer än tillförene i hennes närhet, tog
henne oftare med sig ut och skaffade henne stärkande läkemedel —
“icke därför att barnet belwfde det,” påstod han, “men det kunde ju
aldrig skada.”
Hvad som mest af allt oroade honom var den daligen tillväxande
brådmognaden i barnets själslif. Eva bibehöll visserligen ännu
alltjämt alla ett barns oskuldsfulla behag ; men hon fällde likväl ofta
omedvetet yttranden af ett sådant tankedjup och en sådan vishet, att de
föreföllo som högre ingifvelser. Vid dylika tillfällen skakades St.
Clare af en plötslig rysning och slöt det älskade barnet i sina armar med
en ömhet och en förtviflan, som hade han därigenom kunnat rädda
hennes lif. Vilda, upproriska känslor stormade inom hans bröst vid
tanken på att förlora henne; nej, han ville det ej — hon fick ej lämna
honom !
Evangelinas hela lif tycktes på sista tiden gå upp i kärleksverk.
Välvillig och godhjärtad hade hon alltid varit, men numera ådagalade
hon tillika en rörande kvinnlig omtänksamhet, för hvilken en hvar
inom det stora hushållet blef föremål. Hon lekte fortfarande gärna
med Topsy och de andra färgade barnen, men hon var mera åskådare
af än deltagare i deras lekar. Hon kunde sitta långa stunder och
skratta åt Topsys löjliga upptåg; men så blef hon plötsligt allvarsam,
ögonen fingo ett drömmande uttryck och hennes tankar voro långt
borta.
“Mamma,” sade hon en dag till sin mor, “ hvarför lära vi inte våra
tjänare läsa ? ”
“ Hvilken fråga, barn ! Det brukar man aldrig göra.”
“ Hvarför brukar man inte det ? ” gentog Eva.
“ Emedan det inte skulle vara till någon nytta för dem att kunna
läsa. Det skulle icke hjälpa dem att arbeta bättre, och de äro icke till
för någonting annat,”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
