Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV. Förebud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 449
för våra stackars tjänares skull; de hålla så innerligt af mig och äro
alla så vänliga och goda mot mig. Jag önskar, vet du pappa, att de
alla voro jriaP
“Eva, mitt kära barn, tycker du då inte, att de ha det bra här
hos oss ? ”
“ Jo visst, pappa lilla; men hvad skall det bli af dem, om någon
olycka träffar dig? Eller om du dör? Det finnes inte många, som
liknar dig, pappa. Farbror Alfred liknar dig inte, och inte gör
mamma det; och tänk bara på stackars gamla Prues ägare ! Hvilka
förfärliga handlingar människor kunna begå!” tilläde Eva rysande.
“ Mitt kära barn, du är alldeles för känslig. Jag är ledsen, att jag
någonsin låtit dig fa höra sådana berättelser.”
“ Ack, det är just detta som mest bediöfvar mig, pappa. Du vill,
att jag skall lefva så lycklig och aldrig skall känna smärta eller lidande,
ja, inte ens höra en sorglig historia, under det andra stackars människor
inte veta af något annat än lidande och sorg under hela sitt lif. Detta
synes mig så själfviskt. Jag har tänkt mycket däröfver. Säg, pappa,
finnes det intet sätt att göra alla slafvar fria?”
“ Det är en svår fråga att besvara, käraste Eva. Visst är, att det
nuvarande tillståndet är så dåligt det gärna kan vara; många inse och
erkänna det, och bland dem äfven jag. Jag önskar af hela mitt hjärta,
att det inte funnes en enda slaf i landet; men jag vet verkligen inte,
hur denna önskan skall blifva uppfylld.”
“ Pappa, du som är så ädel och god och har ett så behagligt sätt att
säga allting, kunde du inte resa omkring och söka öfvertala folk att
handla rätt i detta fall? Då jag är död, pappa, skall du tänka på mig
och göra det för min skull. Jag skulle själf gära det om jag kunde.”
“Då du är död, Eva,” utbrast St. Clare häftigt. “Kära barn, tala
inte så ! Du är mitt allt på jorden.”
“Stackars gamla Prues barn var hennes allt på jorden, men ändå
måste hon höra, huru det grät, utan att kunna hjälpa det! Pappa, dessa
stackars varelser älska sina barn lika högt, som du älskar mig. Ack,
gör någonting för dem ! Nog älskar Dadda sina barn ; jag har sett
henne gråta, när hon talat om den. Och onkel Tom älskar sina barn,
— det är förfärligt, pappa, att sådaua saker dagligen ske ! ”
“Ja,ja, min älskling,” återtog St. Clare i smekande ton; “men
tänk nu inte mera därpå och tala inte om att dö, så skall jag göra allt
hvad du vill.”
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
