Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 463
med änglar, skall sjunka allt djupare och djupare utan att någon hjälper
honom. Det är förskräckligt! ”
“Nå, det kunna ju inte vi rå för; inte tjänar det till något att sörja
däröfver, Eva ! Låt oss vara tacksamma öfver de förmåner vi själfva
åtnjuta.”
“ Det kan jag knappast vara,” genmälte Eva; “ ty det smärtar mig
alltför mycket att tänka på de stackars människor, som inga förmå¬
ner ha.”
“ Det må jag säga ! ” invände Marie. “ Min religion lär mig åtmin¬
stone att vara tacksam för de förmåner, som kommit mig till del.”
“Mamma,” återtog Eva, “jag vill klippa af en del af mitt hår, ja,
ganska mycket.”
“ Hvarför det, barn ? ” frågade Marie.
“Jo, mamma lilla, jag vill ge bort det till mina vänner, medan jag
ännu förmår göra det själf. Vill du vara snäll bedja tant att komma
och klippa af det åt mig?”
Marie ropade på Miss Ofelia, som befann sig i nästa rum.
Eva reste sig till hälften på soffan, då Miss Ofelia inträdde, och ska¬
kade sina långa, guldgula lockar, sade hon skämtsamt:
“Kom hit, tant lilla, och klipp faret!”
“ Hvad är det fråga om ? ” sporde St. Clare, som nu kom in med
några frukter i handen för Evas räkning.
“ Pappa lilla, jag har just bedt tant klippa af några lockar af mitt
hår; det är så tjockt att det värmer för mycket om hufvudet. Dess¬
utom vill jag gifva bort det.”
Miss Ofelia närmade sig med saxen.
“Var bara försiktig,” uppmanade St. Clare, “se väl till, att du inte
förstör det vackra håret! Klipp hälst i nacken, där det inte märks så
mycket; Evas lockar äro min stolthet.”
“ O, pappa! ” sade Eva sorgset.
“Ja, jag vill att de skola vara riktigt vackra, när du följer med mig
till farbrors plantage för att se kusin Henrik,” genmälte Augustin i
glädtig ton.
“Jag kommer aldrig dit, pappa; jag går till ett bättre land. Ack,
tro mig ! Ser du inte, pappa, att jag blir svagare för hvarje dag?”
“Hvarför vill du ovilkorligen, att jag skall tro någonting så förfär¬
ligt, Eva?” genmälte St. Clare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
