Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 471
“ Ja, visst gör jag det.”
“ Men du bar ju aldrig sett honom,” invände St. Clare.
“ Det betyder alls ingenting,” svarade Eva. “ Jag tror på honom,
och inom några dagar skall jag också se honom.”
Det unga ansiktet syntes som förklaradt och strålade af glädje.
St. Clare satt tyst. Samma känsla hade han fordom funnit hos sin
mor, men ingen sträng i hans inre dallrade i samklang med densamma.
Eva aftynade hastigt; det fanns ej mera något tvifvel om utgången,
och det ömmaste hopp kunde ej längre låta bedraga sig. Hennes
vackra rum var nu i dagligt tal “ sjukrummet,” och Miss Ofelia gjorde
dag och natt tjänst som sjuksköterska.
Denna förträffliga dams värde framstod aldrig tydligare än vid sjuk¬
bädden, där hennes klara hufvud och praktiska förstånd kommo
synnerligen väl till pass. Hon var den sjukas allt i alla; och de, som
förut ryckt på axlarne åt hennes små egenheter och regelbunda vanor,
så olika den vårdslösa likgiltigheten hos sydländingarne, måste nu med-
gifva, att hon var just den person som behöfdes.
Onkel Tom var mycket inne hos Eva. Barnet led svårt af nervös
oro, och det var en lättnad för henne att bli buren. Det var Toms
största glädje att på sina armar bära den lilla bräckliga gestalten,
hvilande på en dyna. An bar han henne af och an i sjukrummet, än
ute på verandan ; och när den friska morgonvinden blåste från sjön —
barnet kände sig kryast om morgnarne — gick han ofta ut med henne
under orangeträden i trädgården eller satte sig ned på något af deras
gamla hviloställen och sjöng för henne deras älsklingssånger.
Afven St. Clare bar henne ofta på samma sätt; men han var icke
så stark som Tom, och då han blef trött, kunde Eva säga:
"Ack, pappa lilla, låt Tom bära mig ! Stackars Tom, det gör honom
så glad. Du vet, att han så gärna vill göra någonting för mig, och
detta är det enda han nu kan göra.”
“Afven jag vill så gärna göra någonting för dig, Eva lilla! ”
genmälte fadern.
“Ja, älskade pappa, du gör allting och är allting för mig. Du läser
för mig — du sitter uppe om nätterna hos mig; men Tom kan endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
