Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 475
“Tyst! ” sade St. Clare hest. “Hon är döende”
Dadda, som också hörde dessa ord, skyndade att väcka tjänarne.
Hela huset kom snart i rörelse; ljus syntes, fotsteg hördes, ängsliga
ansikten trängdes på verandan och tårfyllda ögon blickade in genom glas-
dörrarne. St. Clare hörde ingenting och sade ingenting; han stod en¬
dast försjunken i betraktande af det af dödens hand berörda ansiktet på
den lilla slumrerskan.
“O, om hon bara ville vakna och tala ännu en gång !” suckade han;
och lutande sig ned öfver henne, hviskade han i hennes öra: “ Eva,
min lilla älskling ! ”
De stora blå ögonen öppnades; ett leende flög öfver hennes ansikte
och hon försökte lyfta upp hufvudet och tala.
“ Känner du igen mig, Eva ? ”
“ Älskade pappa,” hviskade barnet med en sista ansträngning och
slog sina armar om faderns hals. I nästa ögonblick föl lo de slappt
ned igen; och då St. Clare lyfte upp sitt hufvud, såg han en dödsryck¬
ning i det kära anletet. Eva drog rosslande efter andan och sträckte
upp sina små händer.
“O, Gud, detta är förfärligt!” klagade St. Clare, vände sig om och
fattade ångestfullt Toms hand, knappt vetande hvad han gjorde. “ Tom,
Tom, min gosse, detta tar lifvet af mig ! ”
Tom höll sin husbondes händer mellan sina; och med tårarne ström¬
mande utför sina svarta kinder, blickade han upp dit, hvarest han all¬
tid brukade söka hjälp och tröst.
“Bed, att pinan må bli kort!” fortfor St. Clare. “Detta sliter sön¬
der mitt hjärta.”
“ O, Herren vare lof och pris, det är öfver, det är öfver nu, käre
master ! ” sade Tom. “ Se på henne ! ”
Barnet låg flämtande, med de stora, klara ögon vidöppna och orörliga.
Hvad sågo väl dessa ögon, som tycktes blicka rakt in i himmelen?
Fjärran voro jorden och dess sorger; och så högtidlig, så hemlighetsfull
var detta anletes segrande klarhet, att till och med sorgens snyftningar
måste tystna inför detsamma. De närvarande slöto en krets omkring
den döende lilla och betraktade henne under andlös tystnad.
“ Eva ! ” ljöd det slutligen sakta från faderns läppar.
Hon tycktes ej höra det.
“ O, Evangelina, säg oss hvad du ser! ” fortfor St, Clare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
