Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII. Återförening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 499
säger jag eder : Så vidt I icke hafven gjort det mot en enda af dessa
minsta mina bröder, hafven I icke häller gjort det mot mig.”
St. Clare tycktes särskildt slagen af detta sista ställe, ty han läste det
tvänne gånger — den andra gången långsamt och eftersinnande.
“ Tom,” sade han, “ dessa människor, som fingo en så hård dom,
tyckas hafva gjort precis detsamma som jag: lefvat ett godt, makligt,
aktningsvärdt lif utan att bekymra sig om, huru många af deras bröder,
som voro hungriga, törstiga, sjuka eller i fängelse.”
Tom svarade ej.
St. Clare steg upp och vandrade tankfullt fram och tillbaka på ver¬
andan. Han var så fördjupad i begrundande, att Tom tvänne gånger
måste påminna honom om, att det ringt till té, innan han förmådde
väcka hans uppmärksamhet.
Augustin var mycket tyst och tankfull vid bordet. Efter téet gingo
han, Miss Ofelia och Marie in i salongen. Alla voro mycket tystlåtna.
Marie tog plats på en soffa innanför moskitnätet och föll snart i sömn.
Miss Ofelia stickade under tystnad på sin strumpa. St. Clare satte sig
vid pianot och begynte spela en ljuf, vemodig melodi. Han tycktes
försjunken i drömmar och sökte uppenbarligen gifva sina känslor aflopp
i toner. Efter en stund steg han upp, öppnade en byrålåda och framtog
en gammal sångbok, hvars blad gulnat af ålder, samt började bläddra
däri.
“Se här,” sade han till Miss Ofelia, som steg upp och gick fram till
honom, “ detta är en af min mors böcker, och detta är hennes handstil.
Hon afskref och hopsatte detta efter Mozarts requiem ; * och hon brukade
ofta sjunga det. Jag tycker mig höra henne ännu.”
Han anslog några majestätiska ackord och började därefter sjunga den
gamla storslagna latinska hymnen öfver yttersta domen, “ Dies irce.” f
Tom smög sig fram till dörren och lyssnade till de sköna tonerna,
som mäktigt grepo honom. Han skulle känt sig ännu mera gripen,
därest han förstått betydelsen af de härliga orden :
*Mozart, W. A., en af världens störste kompositörer, f. 1756, d. 1791.
Hans herömda requiem, ofullbordadt vid mästarens död, afslutades af hans
lärjunge Sussmayer. — Requiem, själamässa.
fDies irae, “ vredens dag, ” så uppkallad efter begynnelseorden. Hym¬
nen är författad på 1200-talet af franciskanermunken Thomas a Celano.
öfvers. anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
