Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXI. Slaftransporten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
544 ONKEL TOMS STUGA.
“ Ja, visserligen/’ genmälte den andre; “ men det finnes också många
aktningsvärda och hederliga människor ibland plantageägarne.”
“ Medgifves/’ återtog den unge mannen ; “ men efter mitt förme¬
nande är det just dessa aktningsvärde och hederlige män, som ytterst äro
ansvariga för de skändligheter och styggelser, som bedrifvas af sådana
där odjur i människohamn. Ty det är dock klart, att, därest ej syste¬
met upprätthölles genom edert bifall och inflytande, det icke skulle
kunna äga bestånd en enda timifie längre. Om det inte funnes några
andra plantageägare än sådana där,” fortfor han, pekande på Legree,
som stod med ryggen vänd emot dem, “ så skulle hela slafverisystemet
sjunka till botten som en kvarnsten. Det är eder aktningsvärdhet och
mänsklighet, som lämna dylika missfoster fria händer och som beskydda
deras skändligheter.”
“Ni tyckes ha en hög tanke om vårt goda hjärta,” genmälte planta-
geägaren leende; “men jag råder er att inte tala alldeles så- högt, all-
denstund det finnes personer ombord, hvilka kanske inte skulle hysa
samma fördrag med edra åsikter som jag. Det är nog säkrast, att ni
ger er till tåls, tills vi kommit fram till min plantage. Där må ni
utslunga edra bannstrålar mot oss alla bäst ni behagar.”
Den unge mannen rodnade och log; och snart voro de båda gentle-
mennen fördjupade i ett parti bräde.
Samtidigt ägde ett annat samtal rum på ett annat ställe å båten, näm¬
ligen emellan Emmeline och den mulattkvinna, med hvilken hon var
hopkedjad. De båda slafvinnorna gåfvo hvarandra, såsom naturligt var,
del af sin historia.
“Hvem tillhörde ni förut?” frågade Emmeline.
“Min master hette Ellis och bor vid ValDatan. Ni har kanske sett
huset.”
“Var han god emot er?” fortfor Emmeline.
“Ja, för det mesta, tills hans blef sjuk. Han har varit krasslig öfver
sex månader och stundom legat till sängs, och han var under den tiden
mycket svår att göra till lags. Man fick inte någon hvila för honom,
kvarken natt eller dag ; och han var så besynnerlig, att ingen kunde
förstå sig på honom. Han blef allt värre och värre för hvarje dag och
höll mig vaken om nätterna, tills jag blef alldeles förbi. Men till slut
kunde jag ej hålla ögonen öppna längre utan somnade en natt, och då
blef han så förgrymmad på mig och sade, att han skulle sälja mig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
