Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXV. Gengångare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
590 ONKEL TOMS STUGA.
trädde i sin fars fotspår. Våldsam, tygellös och despotisk föraktade
lian alla hennes förmaningar och tålde ej hennes tillrättavisningar; och
vid unga år vände han hemmet och henne ryggen för att söka sin lycka
till sjös. Sedermera kom han hem blott en enda gång; och då sökte
hans moder med hela kraften af ett hjärta, som måste älska någonting
och icke hade något att älska utom honom, med de innerligaste böner
och förmaningar draga honom ifrån hans syndfulla lif och föra honom
in på det godas väg.
Detta var Legrees nådetid, goda änglar kallade honom, och han
syntes icke vara långt ifrån att vända om. Hans sinne veknade, goda
och onda makter kämpade inom honom, men de senare afgingo med
segern, och han satte hela styrkan af sin råa natur emot sitt samvetes
öfvertygelse. Han hängaf sig åt ett lif af häjdlösa utsväfningar samt
blef vildare och råare än någonsin. En afton, när hans mor i ångest-
full förtviflan böjde knä vid hans fötter och besvor honom att bättra
sig, sparkade han henne ifrån sig, slog henne handlöst till golfvet,
hvarvid hon förlorade medvetandet, samt flydde under vilda förban¬
nelser till sitt fartyg.
Legree hade sedan inga underrättelser från sin mor, förrän han en
kväll i druckne kamraters lag emottog ett bref ifrån hembygden. Då
han Öppnade det, föll en ljus hårlock därutur och ringlade sig omkring
han fingrar. Brefskrifvaren underrättade honom om, att hans mor var
död samt att hon på dödsbädden välsignat och förlåtit honom.
Det är en fruktansvärd naturlag, som kommer de Ijufvaste och
heligast minnen att för det onda samvetet framstå såsom hemska och
skräckinjagande spöken. Den bleka, kärleksfulla modern; hennes
sista böner; hennes förlåtande kärlek — allt väckte i detta af synden
förvända hjärta allenast en med fruktan och fasa blandad vrede.
Legree kastade genast moderns hår på elden och uppbrände därefter
äfven brefvet. När han såg dessa minnen af henne förtäras af lågorna,
genomfor honom en rysning och han greps af en fasa, för hvilken han
icke kunde göra sig reda. Han försökte dränka detta minne i
bullrande dryckesalg; men ofta i den djupa nattens högtidliga stillhet,
som tvingar den syndfulla själen så att säga ansikte mot ansikte med
sig själf, såg han den bleka vålnaden af sin moder stå invid hans säng
och kände hennes hårlock ringla sig omkring hans fingrar, tills han
badade i kallsvet och med fasa sprang upp ur sängen. I, som hafven
undrat öfver, att ett och samma evangelium förkunnar, det Gud är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
