Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. Ändtligen fria!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 613
lyckats vinna den lille mannens hjärta, tack vare ett öfverflöd af smek¬
ningar, kakor och bröstsocker.
Droskan körde ned till hamnen. De båda unge männen — Georg
och den förklädda Elise — gingo öfver landgången ombord på ångbåten,
Elise artigt bjudande armen åt Mrs. Smyth, och Georg följande efter
med sakerna.
Georg gick fram till kaptenens hytt för att lösa biljetter åt sig och
sina följeslagare. Han kom därvid att åhöra ett samtal, som fördes af
tvänne män strax bredvid.
“ Jag har noga gifvit akt på hvarenda en som kommit ombord,”
utlät sig den ene, “ och jag kan svära på, att de inte äro på den här
båten.”
Rösten var förste styrmannens, och den han talade till var vår gamle
bekante, Marks, hvilken med den ihärdighet, som städse utmärkte ho¬
nom i affärer, hade begifvit sig till Sandusky, sökande, hvem han upp¬
sluka månde.
“ Ni kan knappast skilja kvinnan från en hvit,” anmärkte Marks.
“ Karlen är en mycket ljus mulatt; han är brännmärkt i ena handen.”
Den hand, med hvilken Georg emottog biljetterna och växelpängarne,
darrade en smula; men han vände sig kallblodigt om, fäste en likgiltig
blick på den talande och gick lugnt till den plats, där Elise stod, vän¬
tande på honom.
Mrs. Smyth drog sig snart undan med Harry till damsalongen, där
den förmenta lilla flickans skönhet tillvann henne — eller honom —
mycken uppmärksamhet från passagerarnes sida.
Georg hade snart tillfredsställelsen att, när klockan ringde tredje
gången, se Marks gå i land. “ Den mycket ljuse mulatten drog en djup
suck af lättnad, då ångbåten ändtligen lade ut ifrån kajen och med
hvarje propellerslag vidgade afståndet emellan honom och hans förföl¬
jare.
Det var en härlig dag. Eriesjöns blågröna vågor lekte och glittrade
i solskenet. En frisk bris blåste ifrån land, och den ståtlige ångaren
plöjde vågen med skummande fart.
Hvilken värld af känslor rymmes ej i ett människohjärta ! Hvem
kunde ana allt hvad som rörde sig inom Georgs barm, där han sken¬
bart lugn vandrade af och an på däcket vid sin finhyllte följeslagares
sida ? Den onämnbara lycka, han nu såg hägra framför sig, syntes
honom blott alltför skön, alltför härlig, för att kunna vara verklighet;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
