Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att det finns så till öfverflöd deraf. Liksom
Sydamerikas folk vid europeernas första ankomst dit
öfver hafvet icke nog kunde förvåna sig öfver den
snikenhet, hvarmed främlingarne kastade sig öfver
denna gula metall, hvilken för innebyggarne
syntes så hvardaglig och extrémement simpel,
ungefär på samma sätt händer det oss, när en
fransman, en spanior finner Mälarens landskaper
förtrollande, att vi gapa oss omkring och utbrista:
«Åhja! kan så vara ... när man rätt ser på det der,
är det verkligen icke så rasande ... Detta vatten
är i sanning ganska blått ... Dessa löfbeklädda
holmar taga sig otvifvelaktigt rätt bra ut ... Dessa
vikar och inskärningar ... Dessa smalnande sund
... Åhja, som sagdt är ...»
Alltnog, vi lemnade bakom oss Kungshatt, vi
passerade Sturehof och Vellinge qvarnar,
Kaggeholm med Bockholmssund, skuro öfver
Björkfjärden, hunno lyckligt och väl det intagande
Linasund och smögo oss genom detsamma förbi de
mest leende stränder in i Södertelgeviken. Alla
dessa nämnda ställen ega i sjelfva verket mycken
märkvärdighet, «som mången läsare icke vet.» De
äro nemligen icke blott prisvärda för sin
naturskönhet, men ega äfven en viss historisk
berömmelse, åtminstone en antiqvarisk. De höra till det
slags orter, hvarom man skrifver akademiska
disputationer. Hvad särskildt Kungshatt beträffar,
känner ni af Nicanders »Runor» den manhaftiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
