Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och andliga föda! — den lilla taflan är en af de
skönaste, jag i den täcka stilen någonsin sett, och
jag skall måhända en gång »göra en visa»
deröfver.
Det är icke utan att den stora skogen
Kolmården, hvilken åtskiljer, eller, om man snarare så
vill, förenar Södermanlands och Östergöthlands
provinser, har ett dåligt rykte om sig. Det är en
af dessa lokaler, hvilka man icke gerna tänker sig
utan medföljande banditer och «en hemsk höstnatt
förliden vår», såsom en bekant röfvarroman
börjar. Min medfödda tapperhet tillåt mig
imedlertid icke att ett enda ögonblick tveka
huruvida jag skulle, ensam med den skjutsande,
begifva mig öfver den vida skogen, ehuru det redan
var ljusan dag, då röfvarbanden borde supponeras
vara fullsöfda och i sträng vaksamhet på sina
»vasaller», de arma resande. Min mandom belönades
med den fullkomligaste tur; på hela Kålmården
råkade vi ingen mensklig varelse utom några
sotiga jernverksarbetare från Stafsjö och en
beskedlig bonde, som låg och sof i sin höskrinda,
öfverlemnande åt ett par försigtiga oxar att, bäst
de gittade, på egen hand frakta lasset fram uppför
och utför backarna. För öfrigt icke så mycket som
ett pistolskott! icke så mycket som ljudet af en
hvisselpipa!
Hvad åter sjelfva skogen såsom natur beträffar,
eger man kanske icke i hela Sverge att uppvisa
många vackrare. Den är måhända för litet vild,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
