Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Blodpinkning
’—Blodskam.
148
därigenom blodförgiftning lätt kan uppstå.
Blodigeln användes för lokala
bloduttömningar, hufvudsakligen då det gäller
att häfva inflammationer i kroppens
yttre delar. För att få igeln att suga
sig fast, bör man först och främst tillse
att huden är väl ren, dessutom kan man
insmörja det ställe, där igeln skall
anbringas, med litet grädde. Vid
anbringandet fattas igeln om kroppen med en
linnelapp och dess munöppning hålles
mot huden, tills den sugit sig fast, då
man kan släppa den. När igeln sugit
sig mätt, släpper han af sig själf, och
en ymmig efterblödning inträder,
hvilken ännu mer kan befordras genom att
pålägga ett varmt omslag. Dock bör
man härvid förfara försiktigt, enär
blödningen ofta kan bli svår att stilla och
medföra en, när det gäller små barn och
svaga personer, farlig blodförlust.
En med blod mättad igel biter ej på
nytt förr än efter flera månaders förlopp,
ja, ibland först efter ett helt år. Vill
man därför hålla igeln redo för förnyadt
bruk, är det nödvändigt att få igeln att
åter ge ifrån sig det uppsugna blodet,
hvilket sker genom att varsamt stryka
i riktning från analändan till
munöppningen. Proceduren kan påskyndas
genom att doppa munöppningen i en nypa
salt, då igeln ger ifrån sig blodet.
Därpå tvättas igeln i ljumt vatten och
släppes tillbaka i behållaren, eu
lämpligt stor glasburk fylld med mjukt
vatten och med ett lager sand på botten,
hvarpå behållaren öfverbindes med en
tyglapp. Med vattenombyte då och då
kan en igel förvaras ända till 2 år utan
att behöfva någon föda.
Blodiglar få ej användas på mycket
tunna eller lätt förskjutbara hudställen,
t. ex. ögonlocken, eller på ställen, där
större blodkärl äro belägna. På
personer behäftade med blödaresjuka få
blodiglar ej alis användas.
Blodpinkning, eller blodafgång med
urinen, är en sjukdomsföreteelse, som
kräfver stor uppmärksamhet och för
hvilken man ofördröjligen bör rådfråga
läkare. Ibland kan den vara ganska
ofarlig, men lika ofta kan den vara
symtom på en allvarsam sjukdom, vanligen
då i njurarna eller blåsan, såsom sten,
kräfta, inflammation o. s. v. Med
blodpinkning får ej förväxlas den
rödfärg-ning af urinen, som förekommer efter
förkylning, en öfveransträngning, stark
sinnesskakning o. s. v. och som beror
på att det röda färgämnet i blodet
delvis utsöndrats med urinen. Denna
företeelse åtföljes ofta af illamående,
kräkningar och feber, men innebär ej någon
fara och brukar snart gå öfver.
Om blodpinkning hos djur se
Husdjurens sjukdomar.
Blodpropp uppstår i blodådrorna,
vanligen till följd af inflammation i
åderväggarna, och hindrar blodets
cirkulation i större eller mindre grad. Oftast
uppträder blodpropp i benens blodådror
samt i lifmodern hos barnaföderskor.
Den åtföljes af stark smärta och ofta
äfven feber samt föranleder svullnad i
de fall, då blodet ej på andra vägar kan
afledas i tillräcklig grad. Största faran
vid denna åkomma ligger dock däri, att
stycken af blodproppen kunna lösryckas
och föras med blodet samt antingen
sprida en på det sjuka stället pågående
varbildning eller framkalla lifsfarlig
blodstockning i viktigare organ.
Fullständig hvila och stillhet under
minst 2—3 veckor är framför allt af
nöden vid blodpropp. Den angripna
lemmen bör därunder intaga ett så
bekvämt läge som möjligt. Våtvarma
omslag visa sig äfven välgörande.
Blodskam kallas otukt mellan
personer, som äro så besläktade eller
be-svågrade med hvarandra, att äktenskap
ej är tillåtet mellan dem. Begås brottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
