Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
711
Hunden.
712
fasthet. Litet tuktan kan ibland vara
nödig, men bör gifvas med måtta
och urskiljning och framför allt i
rätta ögonblicket, så att hunden vet
hvarför han blir straffad. Att slå en
hund för en förseelse, som han redan
hunnit glömma, är lika meningslöst som
grymt. En god husbonde har djuret i
sin hand, på samma gång detta sluter
sig med förtroende och tillgifvenhet till
honom. En dålig husbonde åter är den,
som låter kujonera sig af sin hund, och
likaså den, som genom öfverdrifven
stränghet håller djuret i en ständig
fruktan, så att det formligen darrar vid
minsta tilltal.
Vid hundafvel bör man låta sig
angeläget vara att hålla rasen så ren som
möjligt och ej låta hundar af olika
raser para sig med hvarandra. Resultatet
af dylik korsning blir i regeln en
blandras med sämre egenskaper. Då de
valpar, som födas på våren, i allmänhet
blifva friskare och kraftigare än de på
hösten födda, bör man helst låta
parningen försiggå på våren. Tiken går
dräktig i 60—63 dagar och föder i
regeln 4—6 valpar, ett antal, som dock
beträffande vissa raser kan uppgå till
både det dubbla och tredubbla.
Valparna äro blinda under de första 10—12
dagarna. För att ej öfveranstränga tiken
låter man henne ej behålla mer än 4—6,
hvilka få dia i 5—8 veckor, under
hvilken tid modern behöfver kraftigare föda
än eljest. Efter det valparna blifvit
af-vanda, utfodras de hufvudsakligen med
rått kött eller med mjölk 3—4 gånger
dagligen, hvarjämte man ger dem då
och då färska större ben att gnaga på
för befrämjande af tandbildningen.
Hundens naturligaste föda är kött,
men därjämte kan man äfven gifva honom
vegetabilisk sådan i form af kokad gröt o. d.
I handeln förekommande s. k. hundbröd
är ett värdefullt födoämne, såsom in
nehållande både kött och vegetabilier i
lämplig blandning med tillsats af för
benbildningen tjänliga salter. En hund
bör erhålla nätt och jämnt tillräckligt
med föda, men däremot aldrig fodras så,
att han blir fet, dels emedan han
därigenom blir slö och trög och dels därför
att han då lätt angripes af vissa
sjukdomar, t. ex. hjärtlidande o. d. Af
denna anledning bör man ej ge hundar
mycket socker, som de gärna vilja tigga
i tid och otid, när de en gång fått smak
därför.
Hunden bör inomhus anvisas en
bestämd sofplats och tillhållas att
uppsöka denna, när helst han vill hvila.
Att under kalla vintern hålla hundar
bundna utomhus med blott en öppen
hundkoja till skydd är grymt.
Hunden är utsatt för en hel del
sjukdomar, af hvilka den mest fruktade är
rabies eller vattuskräck (se detta ord).
En annan sjukdom, mindre farlig för
omgifningen, men dess mera för
hundsläktet själf, är valpsjuka. Ehuru denna
egentligen hör till hundens
»barnsjukdomar», angriper den ej sällan hunden,
äfven sedan han fyllt sitt andra år.
Sjukdomen uppträder helt olika, men
börjar vanligen med snufva, som yttrar
sig genom hosta, nysningar, flöde ur
nosen och röda, rinnande ögon. Härtill
kommer feber, aptitlöshet, förstoppning,
mattighet, vacklande gång och i många
fall slutligen kramp.
Valpsjukan förlöper ej sällan på några
dagar, men räcker ofta i veckor. Ganska
ofta är utgången dödlig.
Magra hundar, som mycket röra sig i
det fria, öfverlefva lättare än de i rum
hållna sällskapshundarna. Likaså har
man konstaterat, att med kött uppfödda
hundar bättre motstå valpsjukan än de
som fått lifnära sig på mera vegetabilisk
diet.
I sjukdomens början gifver man strax
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
