Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
723
Husapotek—Husdjurens
sjukdomar.
741
svin. Renar äro också mycket
mottagliga för smitta, och ej sällan anställer
sjukdomen härjningar äfven bland
villebråd. Äfven människor kunna angripas
af mjältbrand. Sjukdomen
kännetecknas af blodets snabba sönderdelning, som
nästan alltid medför döden, ehuru under
olika former. I den akuta formen
sjunka de angripna djuren plötsligt till
marken och dö inom en timme under svåra
allmänna symtom, särskildt stark feber.
En mindre plötslig form är den
sub-akuta, då flera dagar kunna förgå, innan
döden inträder. Vid det långsammare
förloppet uppträda hårda, heta,
smärtsamma svullnader, s. k. karbunklar, i
huden, hvilka öppna sig till brandiga
sår.
Sjukdomen orsakas af en bacill,
kallad mjältbrandsbacillen, hvars sporer
äro synnerligen lifskraftiga och kunna
ännu efter åratal vara verksamma.
Fördenskull bör man, där mjältbrand
utbrutit, ytterst noga se till, att
kvarlefvorna af de döda djuren, deras
uttömningar och allt som varit i berör ng med
dem tillintetgöres eller undanskaffas, så
att smittan ej kan spridas vidare. Det
radikalaste sättet är förbränning, men
då detta i fråga om större djur möter
svårighet, kan man i allmänhet nöja sig
med att nedgräfva kvarlefvorna så djupt
som möjligt, helst på ett ställe, där
djur ej beta. Köttet af i mjältbrand
döda djur är farligt att använda till
människoföda; för öfrigt medför redan
dess handterande stor fara att blifva
smittad. Där mjältbrand utbrutit eller
misstänkes föreligga, har djurägaren
samma skyldighet att anmäla
förhållandet, som är stadgad rörande mul- och
klöfsjuka. Alla försök att böta
sjukdomen äro lönlösa. (Se f. ö. Mjältbrand.)
Tuberkulos är en sjukdom, som
mycket ofta angriper nötkreatur, äfvensom
svin, däremot mera sällan andra hus-
djur. Den orsakas af samma bacill, som
hos människan framkallar lungsot och
andra tuberkulösa sjukdomsprocesser. I
regeln tar sjukdomen hos kreatur ett
långsamt och smygande förlopp, och det
händer ej sällan, att skenbart friska
djur, Som af en eller annan anledning
slaktas, befinnas vara i ganska hög grad
behäftade med tuberkulos, om hvilken
djurens ägare eller vårdare ej haft en
aning. I mera framskridna eller akuta
fall kan sjukdomen yttra sig med hosta,
rubbningar i andhämtningen, afmagring,
ruggig hårbeklädnad, matthet och
knöl-artade ansvällningar af lymfkörtlarna
eller å jufret. Hos slaktade djur finner
man mestadels lungorna angripna;
mycket ofta förekommer emellertid
tuberkulos äfven i mellangärdet och
bukhinnan, hvilka då visa sig betäckta med
små pärlliknande svulster, som för
öfrigt kunna uppträda äfven på andra
ställen och föranledde att man tidigare,
innan man kände sjukdomens rätta
natur, gaf den namnet pärlsot.
Med det vanliga sammanförandet af
många djur i ofta trånga, dåligt
inrättade och illa ventilerade ladugårdar är
det ej att undra på, att sjukdomen lätt
öfverföres från det ena djuret till det
andra, ehuru här, liksom hos människor,
regeln är att svaga och undernärda
individer först angripas. Smittan kan
äfven öfverföras till andra djur genom
mjölk från tuberkulösa kor. Så t. ex.
kan i många fall förekomsten af
tuberkulos hos svin förklaras genom dessas
utfodring med skummjölk, härrörande
från sjuka kor. På liknande sätt kan,
efter hvad man trott sig finna,
tuberkulos öfverföras på människor.
För att upptäcka tuberkulos hos
nötkreatur användes numera med stor
framgång ympning med det af professor
Koch uppfunna tuberkulinet. Med
tu-berkler behäftade djur reagera härvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
