Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
869.
Jakt.
874
utspåren, alltid ett djur mera för hvarje
inspar utöfver utspåren. Skulle spåren
icke vara lika färska, riktas naturligtvis
uppmärksamheten endast på de färska
spåren.
Sättet för jaktens utöfvande är
egentligen en sak, som ej kan läras af hooker.
Det är erfarenheten, ej teorien, som
utbildar jägaren. För den, som vill blifva
mer än en s. k. söndagsjägare, är det
därföre absolut nödvändigt att till en
början ställa sig under en erfaren jägares
ledning och ej uppträda på egen hand
förrän han förvärfvat tillräcklig
erfarenhet och vana. Sådan kräfves också för
att förebygga olyckshändelser och skona
djuren från onödigt lidande. Nästan
hvarje år under jakttiden får man i
tidningarna läsa om jaktolyckor, och i de
allra flesta fall är o försiktighet, stundom
rent af straffbar vårdslöshet anledningen.
Än är det en skytt, som vid
öfversti-gandet af en gärdsgård burit sig så
bak-vändt åt, att han skjutit sig själf eller
någon jaktkamrat, än åter är det någon,
som under skytte från båt manövrerat
sin bössa så, att hanen fastnat mot
någon framspringande kant och ett
olyckligt vådaskott blifvit följden, och än är
det slutligen en tanklös skytt, som sett
ett föremål bland buskarna och brassat
på i tanke att det var ett villebråd, för
att sedan till sin förskräckelse finna att
det var en människa eller ett fredligt
betande husdjur. En skolad jägare låter
ej dylikt komma sig till last — han
skall ha lärt att sköta sin bössa så, att
den ej blir en fara hvarken för honom
själf eller hans sällskap, och han
skjuter aldrig förrän han verkligen förvissat
sig om hvad det är han skjuter på.
Näst jägarens skicklighet och
sinnesnärvaro beror framgången vid dref jakt och
fågeljakt af den fyrbente medhjälparen,
hunden. Utan en god och väl dresserad
jakthund är jägaren i många fall van-
mäktig. Särskildt vid fågelskytte är
hunden ofta oumbärlig för det skjutna
villebrådets uppsökande och
apporte-rande.
Det skulle föra för långt att här
lämna någon beskrifning på olika
jaktmetoder, hvilka, som redan är sagdt, bäst
inhämtas genom erfarenhet. Vi skola
därför inskränka oss till att lämna några
praktiska vinkar angående jakt på älg
och räf, då det förra villebrådet på grund
af sin storlek är ganska svårskjutet och
då räfven på grund af sina härjningar
bland det nyttiga villebrådet förtjänar
att strängt hållas efter.
Beträffande älgjakten har man rätt
att fordra af jägaren, att han utöfvar
jakten så, att dess föremål utsättes för
minsta möjliga plågor, d. v. s. att
villebrådet i regel faller för skottet. För
att kunna åstadkomma detta bör
skytten göra sig fullt förtrogen med
gevärets bruk och ej räkna på, att slumpen
i det kritiska ögonblicket skall stå
honom bi; hans gevär bör vara afpassadt
efter den jakt, som han har för afsikt
att bedrifva; han bör ej skjuta på
afstånd, hvilka öfverstiga hans förmåga
att träffa väl; framför allt bör han
känna det jagade villebrådets skelett och
de inre organens läge nöjaktigt väl, så
att han kan placera sin kula på rätt
ställe. Hvar och en, som på osäkert
håll och på måfå dammar till en älg i
hopp om att nog si och så träffa den stora
kroppen, borde enligt gammal god sed
undfägnas med handgriplig
tillrättavisning och af jaktledaren för ali framtid
uteslutas från vidare deltagande i sådan
jakt på dennes område.
Genom att jämföra efterföljande
beskrifning af den skottverkan, kulan i
olika delar af djurets kropp framkallar,
samt bifogade illustration, kan bäst
synas huru jägaren bör sätta sitt skott,
för att älgen skall falla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
