Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
\
1037
något olika på de olika könen, af hvilka
honan i allmänhet anses fetare och
smakligare. Kräftan blir ganska gammal,
man antager öfver 20 år, men växer
mycket långsamt. Ett år gammal är
hon ej så stor som ett lillfinger, vid två
år så stor som en tumme och först
efter 3—4 år uppnår hon en storlek
mellan 9 och 11 cm. En kräfta af 15
cm:s längd är minst 8 à 10 år gammal.
Skalet växer naturligtvis ej, hvarför
kräftan, då hon blir för stor, kryper ur
detta, hvilket sker på följande sätt.
Först utsvettas hon under skalet en saft,
som gör, att detta lossnar. Därefter
arbetar hon sig ur skalet med rygg och
fötter. Den nakna kräftan skulle vara
ett värnlöst offer för anfall så väl af sina
egna glupska släktingar som af roffiskar,
om hon icke varit nog förtänksam att
fore ombytet dölja sig i något hål,
under en sten eller i själfva dyn. Därtill
kommer, att det nya skalet återväxer
med stor snabbhet och redan efter några
dagar har samma hårdhet som det
ur-växta. Ett år gammal har kräftan bytt
skal omkring 8 gånger, under andra året
byter hon det 5 gånger, under det tredje
3, hvarefter hanen regelbundet byter 2
oeh honan 1 gång hvart år.
Kräftan hämtar ur djurriket sitt
hufvudsakliga lifsuppehälle och utgöres
detta af smärre grodor, fiskar och andra
vattendjur samt svagare individer af sitt
eget släkte. Att hon skulle föredraga
skämd föda är ett misstag. Vintern
tillbringar kräftan i dvala, nerkrupen i dyn
eller dold i något hål. I december eller
januari lägger honan sina ägg, hvilka
med en seg, klibbig vätska fästas vid
de rudiment till fötter och de hår, som
finnas under hennes stjärt. Här
förblifva de till vanligen i juni, då
äggskalet, som utgör ungarnas första föda,
brister. Ungarna hänga därefter
fortfarande en à två veckor fast vid modern
1038
med en tråd. Ungen, som samtidigt
med att han lämnar modern byter hud
första gången, är sedan långt framåt ett
ganska värnlöst byte för alla sina
fiender, bland hvilka ålen är den förnämsta.
Också påträffar man heller icke, liksom
Kräftbur.
omvändt, många kräftor, där ål finnes.
Först när kräftan är årsgammal, torde
hon få vara något så när i fred för ålen.
De bästa kräftorna fångas på
efter-sommaren, sedan ungarna skilts från
modren. Fångstsätten äro många, det
vanligaste är med bäfvar, förfärdigade
af en järnring af en gåspennas tjocklek
och omkring 30—40 cm i genomskärning,
vid hvilken fästes ett nät, som bildar
en grund håf. Tvärs öfver fästes ett
starkt snöre eller en träspjäla, på hvars
midt betet — en dödad och flådd groda,
ett stycke fisk, en köttbit eller fläsksvål
fastgöres. Snöret, vid hvilket håfven
skall fastgöras, delar sig i tre delar,
hvilka bindas vid järnringen på lika
afstånd från hvarandra, och där de löpa
ihop förses med ett flöte af bark.
Fiskaren kan sköta 15 till 20 sådana håfvar,
hvilka med tillhjälp af en 2 à 3 meter
lång stång med en klyka i ändan
utläggas några famnar från hvarandra. För
att utmärka, hvar håfvarna äro utlagda,
fästes vid den fria ändan af snöret en
bred, hvit trälapp, som nedstickes i jor-
Kräftan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
