Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1519
Råttor—Räfven.
1520
Råttfällor äro nog i allmänhet de
tillförlitligaste, åtminstone då det gäller
mindre råttor. Af sådana fällor finnes
en hel del olika modeller, som kunna
göra god tjänst, om de skötas ordentligt.
Till lockhete användes häst en bit stekt
ost, som råttor äro synnerligt begärliga
efter. När en råtta blifvit fångad, bör
fällan efteråt rengöras och rökas,
emedan råttorna ha fin lukt och kunna ana
oråd, om de vädra att en annan råtta
förut varit i fällan.
Där stora råttor talrikt förekomma,
t. ex. i varumagasin,
spannmålsupplag o. d., är enda medlet att hålla dem
i schack att anskaffa ett par duktiga
råtthundar. Kattor våga sig sällan på
de stora råttorna, fällor lära de sluga
djuren sig snart att undvika, och att
använda gift kan dels vara farligt för
andra djur, dels leda till lokalernas
förpestande genom att de förgiftade
råttorna bli liggande i hål och skrymslen, där
man ej kan komma åt och bortskaffa
dem.
Ett medel, som för andra djur är
mindre farligt, är att för råttorna
utsätta på en tallrik en blandning af mjöl,
socker och gips, eventuellt äfven litet
pulveriserad osläckt kalk, I närheten
placeras en annan tallrik med vatten.
Då råttorna förtära af det preparerade
mjölet, bli de törstiga och dricka af
vattnet, med den påföljd att gipsen och
kalken ådraga dem en dödlig indigestion.
För att medlet skall medföra någon
effekt fordras emellertid, att man först
utsätter på platsen en tallrik med
oblan-dadt mjöl några gånger, så att råttorna
vänjas att äta däraf. För öfrigt har
detta medel, liksom råttgift, den
olägenheten att de döda råttornas kadaver äro
svåra att uppsöka och oskadliggöra.
Räfven torde åtnjuta äran af att på
grund af sin allmänna förekomst vara
94 — Frölëens Rådgifvare.
vårt lands skadligaste rofdjur dels
genom hans härjningar i hönsgårdar,
ank-hus o. s. v. och dels genom den skada
han anställer bland vildtet Af denna
anledning är han också lika hjärtligt
hatad af jägaren som fågeluppfödaren
och föremål för en ifrig förföljelse.
Angående hans efterhållande se Jakt.
Räfvens skinn är ganska värdefullt.
Bäst är det från och med november till
in i mars. Under sommartiden är det
däremot tunnhårigt och nästan
värdelöst. På ett fullgodt skinn skola
öronen vara mjuka och skinnet på
köttsidan hvitt och tunt.
Bäfven »pälsas» påföljande sätt: först
uppskäres huden å bakbenen från och
med fotsulan till och med anus, därpå
afsnos räfvens fötter, hvar klo för sig,
till kloleden, där den afskäres med
iakttagande af, att hvar klo blir
kvarsittande vid huden. Därpå öfvergår man
till framfötterna, som behandlas på
samma sätt, sedan huden blifvit uppskuren
till buken. Därpå instickas fingrarna
rundt svansroten, så att skinnet lossnar
rundt omkring. Räfven hänges nu i en
snara med hufvudet ner, hvarpå man
med ett stadigt grepp kring svansroten
och med den andra kring svansen
lösgör denna. Sedan flänges huden öfver
räfkroppen, tills man hunnit till
frambenen, som nu uppdragas, hvarpå man
drager huden från hals och hufvud ända
till näsbrösket, som nätt afskäres.
Den sålunda lösgjorda pälsen
uppdrages med hårsidan inåt så lång som
möjligt på en »räftana». Fötterna tänjas
ut på längd och bredd och fastnubbas
sedan på tanan. Genom hålen vid
frambenen inträdes en ett par tum bred
ribba, vid hvilken frambenen på samma
sätt fastnubbas, hvarpå den till
räfta-nan hörande kilen indrifves i denna, så
att skinnet blir lagom spändt. I svansen
instickes ett lagom tjockt spö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
