Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1829
Vaccination.
1830
genom spridning af en bel del andra
betänkliga sjukdomar. Det första af dessa
påståenden innehåller så till vida en
kärna af sanning som det är utrönt, att
vaccinationen ej skyddar den ympade
mer än omkring 8—9 år, men intet
hindrar ju, att man vaccinerar sig på
nytt, när skyddsperioden gått till ända.
Man har för resten konstaterat, att då
vaccinerade personer angripits af
smittkoppor, har sjukdomen haft ett
lindrigare förlopp i alla de fall, då
vaccinationen ej legat allt för långt bortom
skyddsperioden. Beträffande farhågan att
andra svåra sjukdomar kunna öfverföras
vid vaccineringen har denna
ursprungligen sin grund i det fordom använda
sättet att inympa vaccin från den ena
individen till den andra, hvarvid alltid
den risken förelåg, att smittofrön af
annan art på samma gång kunde
öfverföras. Men denna farhåga saknar
numera grund, sedan det blifvit så godt
som allmän regel att använda vaccin,
som under betryggande kontroll
framställts direkt från särskildt för detta
ändamål underhållna kalfvar.
Det är hufvudsakligen mot det i
Sverige existerande vaccinationstvånget (se
nedan) som vaccinationens motståndare
rikta sin agitation. Skulle denna
agitation vinna framgång, blefve resultatet
sannolikt det, att en mängd föräldrar
skulle underlåta att vaccinera sina barn
och att en generation skulle växa upp,
som erbjöde en inbrytande smitta god
jordmån för dess utveckling till epidemi.
Mot de mer inbillade än verkliga faror
vaccinationens motståndare framhålla
såsom härflytande af det nu rådande
tvånget synes den nämnda faran vara så pass
allvarlig, att man icke får allt för
lättvindigt skjuta från sig ansvaret för en
så vidtgående åtgärd. För öfrigt är det
just barnen, som i främsta rummet äro
i behof af det skydd vaccinationen er-
bjuder, detta på grund af det
konstaterade faktum, att små barn, som angripas
af smittkoppor, vanligen dö redan innan
koppntslaget nått sin fulla utveckling.
De obehag, som äro förenade med en
vaccinering och som väl utan tvifvel äro
orsaken till att allt för ömsinta
föräldrar hysa motvilja för att vaccinera sina
barn, äro i de allra flesta fall mycket
ringa. Smärtan vid själfva
vaccineringen, d. v. s. det lilla insnittet med
ymp-lancetten i armen, är ej värre än ett
loppbett. Några dagar senare visar sig
på det ympade stället en lätt rodnad,
och snart uppstår en liten, i början klar,
sedermera vanligen grumlig blåsa. Efter
några få dagar börjar denna intorka och
efter ytterligare några dagar affaller
skorpan, efterlämnande ett litet ärr. Med
blåsans uppträdande följer alltid litet
feber, barnet sofver dåligt, är oroligt och
saknar aptit, men dessa lindriga
rubbningar gå snart öfver. Endast ifall
vaccinationen utförts utan iakttagande af
tillbörlig renlighet eller ifall barnet till
följd af klädan afrifver blåsan, den s. k.
koppan, kunna större obehag följa, såsom
svårare utslag, hulnader i axelhålan o. s. v.
För att lindra klådan kan man smörja
kring ympstället med litet vaselin eller
fin olja. Armen med koppan bör
skyddas, men får ej aftvättas under första
veckan, innan blåsan visat sig. För
öfrigt bör barnet under tiden efter
vaccinationen ägnas synnerlig omsorg och
skyddas mot förkylning. Det säger sig
själft, att man ej bör vaccinera ett sjukt
barn, och vaceinatörerna äro skyldiga att
tillse det de barn, som de vaccinera, icke
äro allt för klena och kraftlösa.
I vårt land är föreskrifvet, att barn
skola vaccineras före 2 års ålder och på
9:de eller 10:de, högst ll:te dagen efter
vaccinationen inställa desamma till
besiktning, vid risk att de annars förklaras
ovaccinerade och proceduren får göras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
