Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Förord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FÖRORD.
Svenska folket, under sina stora Carlar och Gustaver länge vandt blott vid
stridens larm och gny, väcktes ändtligen ur dvalan efter sin berserkagång till håg
och sinne för fredliga värf och konster. Frihetstiden, så olika bedömd,
tillhör dock den obestridliga förtjensten att hafva kallat till lif nationens af krigsbullret
domnade andliga krafter. Vetenskap och konst uppblomstrade, och Sverige började få,
hvad det ännu saknade, en inhemsk vitterhet. Språket, hyfsadt och utbildadt till ett
böjligt verktyg för vältalaren och skalden, visade, att dess anborna kraft ej uteslöt
smakens och behagens täcka leenden. Det var Svenska vitterhetens knoppningstid.
Tredje Gustafs snille var den lifgifvande sol, som öppnade knoppen till blomma, och
vår tid har det varit förbehållet att skåda de rika, gyllene frukterna. Med Tegnér,
Wallin och Stagnelius lyftade sig svenska språket till en höjd, som förskaffat nationen
ett aktadt rum ibland Europas mest bildade folkslag.
Medan sålunda svenska parnassen riktades med odödliga snilleverk, medan
sång, konst och vetenskap i ädel täflan räckte hvarandra handen att öfverstråla det
gamla Manhem med en gloria, skönare än glansen af dess krigsära, blef dock sjelfva
språkets studium försummadt. Häruti har vår tid snarare gått tillbaka än framåt,
och vid jemförelse med en Rudbecks, Stjernhjelms och Ihres tidehvarf, vid en blick
på våra grannars litteratur, nödgas vi tillstå, att i denna gren hos oss rådt en nästan
fullkomlig stillhet, som först på sednare tider börjat vika för en mera lifvad
forskningshåg. Väl har Svenska Akademien, denna landets vittra areopag, utgifvit en Svensk
Språklära, som klart, bestämdt och på ett i allmänhet tillfredsställande sätt, om än i
vissa fall nog knapphändigt, löst sin uppgift; väl hafva flere enskilte lärde med
förtjenstfullt nit och till en del utmärkt framgång arbetat i samma riktning; men inga
mera omfattande, djupgående forskningar, åsyftande att i hela dess vidd utreda
sambandet emellan språkets nutid och forntid, hafva försports[1]; och — hvad som är ännu
märkvärdigare — ett folk, som i nästan alla bildningens riktningar höjt sig till
jemnbredd med jordens mest hyfsade nationer, saknar ännu en ordbok öfver sitt eget språk,
något som de flesta Europas folkstammar äga, till och med de ofria. Sahlstedts
bekanta lexikon, som, författadt på konglig befallning, utgafs år 1773, kan härvid icke
komma i betraktande, enär ordförklaringarne endast äro gifna på latin, hvarföre
nästan blott studerade personer kunde draga nytta af detta arbete; likväl ägde det den
stora förtjensten att lemna den första något när fullständiga ordförteckning öfver
språket; ty det enda, man i den vägen dittills ägt, inskränkte sig, oberäknad den
ofullkomliga svenska ordbok, som H. Spegel år 1712 hade utgifvit, till några korta
latinska och svenska glossarier..
När Gustaf III stiftade Sv. Akademien, var det icke allenast i afsigt att
dymedelst uppmuntra och belöna fäderneslandets vittra snillen; han ville äfven genom
denna samling af landets yppersta vitterhetsidkare framkalla ett arbete, som för
svenska språket skulle blifva, hvad franska akademiens berömda lexikon var för det
fransyska. Öfver 60 år äro sedan dess förflutna, och ännu lärer föga hopp förefinnas att
snart få se det efterlängtade verket fullbordadt. Mången har bittert klandrat denna
långsamhet; men, då man besinnar vigten af ett så grannlaga uppdrag; då man
besinnar, huru lång tid utarbetandet af franska akademiens ordbok fordrade; då man
ytterligare besinnar de allt högre stegrade anspråken på ett sådant arbete af rikets
högsta vitterhetsnämd, jemte svårigheten att vinna enhet i plan och utförande, att
sammanjemka så många skiljaktiga meningar till ett fullt systematiskt,
sjelföfverensstämmande och i alla afseenden likartadt helt, synes det icke vara mer än rättvisa att
erkänna obefogenheten af detta klander. Snarare torde man äga skäl att lyckönska
[1] Ett ganska märkligt och betydande undantag ifrån detta allmänna omdöme gör ”Svenska
Språkets Lagar, Kritisk Afhandling,” af J. E. Rydqvist, hvaraf 1:a Delen just i dessa
dagar lemnat pressen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:37:35 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordboksv/1/0017.html
