Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A - Altar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALT
ALU
61
af ett litet torn eller en skyllerkur. — 2) Se
Balkong.
ALTAR, ålltar (Äfv. i poesi: alltår), n. 5. o.
ALTARE, ålltare, n. 4. i) Upphöjning af sten,
trä eller metall, för alt deruppå hembära offer åt
en hednisk gudomlighet eller, hos Judarna, åt
Jehovah. De sednare hade Brännealtar, hvarpå
offren, och Rökaltar, hvarpå rökelse brändes. —
2 hos de kristna) Dylik upphöjning, framför
hvilken presten förrättar den hufvudsakliga delen
af den offentliga gudstjensten. I katolska kyrkor
finnas flera sådana, af hvilka dol förnämsta kallas
Högaltare. — 3) (i utsträckt mening) Hela platsen
inom altardisken.
ALTARBILD, m. 3. Bild, anbragt till
ornament uppöfver ett altare.
ALTARBOK, f. 3. pl. — böcker. Se
Kyrkohandbok.
ALTARBORD, n. 3. Sjelfva altaret, hvarpå
nattvardssakerna ställas, och framför hvilket
presten läser mossan.
ALTARDISK, m. 2. Den upphöjda
afstäng-ning, som på något afstånd löper rundt omkring
altaret, och der nattvardsgäster knäböja vid
anammandet af sakramentet.
ALTARDUK, m. 2. Duk. som beläcker altaret.
ALTARFÖNSTER, n. S. Fönster uppöfver
elt altare. (
ALTARGANG, m. 2. Gång bakom altaret i
vissa kyrkor.
ALTARKANNA, f. i. Känna af guld eller
silfver, hvari kommunionsvinet förvaras, och som
vid nattvardsgång sättes på altaret, för alt prosten
vid kommunionen rnå kunna hälla derulur i kalken.
ALT AR K LÄDE, n. 4. Linnebetäckning, som
ligger utbredd öfver altaret.
ALTARLJUS, n. 5. Vaxljus, som alltid är
slående på altaret och brännes juldagen, både
ott-sång och högmessa, samt för öfrigt under de
guds-tjensler, den mörka tiden på året, då ljus erfordras.
ALTARMAT, m. 3. sing. Ett slags frivillig
afgift till presterskapel af församlingsboerna.
ALTAKMÅLMNG, f. 2. Sc Altartafla.
ALTARPENNINGAB, m. 2. pl. Elt visst slags
afgift till kyrkan, egentligen i och för altarets
underhåll, skrudens upprätthållande, o. s. v.
ALTARRING, m. 2. Altardisken, när den i
cirkelform löper omkring altaret.
ALTARSKIFVA, f. 4. Stenskifva öfverst på
altarbordet.
ALTARSKRUD, m. 2. Altarduken och
altartäcket, jcmte djthörande prydnader.
ALTARSKAP, n. 5. Skåp, hvaruti
prydnaderna ofvanför ett altare förvaras.
ALTARTAFLA, f. 4. xMålning, framställande
något heligt ämne, och uppsatt i kyrkan uppöfver
altaret.
ALTARTJENST, f. 3. Den del af offentliga
gudstjensten, som af presten förrättas framför
altaret.
ALTARTÄCKE, n. Se Altarduk.
ALTERATION, allterattschön, f. 3. Skrämsel,
förskräckelse.
ALTERERA, v. a. 4. Skrämma. — Al ter
e-rande, n. 4. (föga brukl.)
ALTERNAT-ANGEL eller -VINKEL, - -
åt-ångl, –åt-vinnkl. m. 2. pl. — anglar, — vinklar.
(mal.) Benämning på hvardera af de två vinklar,
som slå gent emot hvarandra på hvar sin sida
om en rät linea, hvilken skär två parallella linien
ALTERNATIV,––––iv, a. 2. Afvcxlande, vexelvis
verkande. — S. n. 3. o. 6. Frihet att välja
mel
lan två förslag, två saker, två utvägar. Man har
lemnat honom a-et att resa i hemlighet eller
all dölja sig undan. Han har intel a. —
Oftast kan orilet Val nytljas i st. f. A. Vexelval,
Vexelfall torde kunna antagas såsom motsvarande.
ALTERNATIVT, adv. Vexelvis, turvis.
ALTERNERA, v. n. 4. Göra något vexelvis
med en annan, tura om.
ALTERNERANDE, a. p. 4. Som vexlar om,
turar om. — S. n. 4. Fortgående omvexling,
turning.
ALTÉÖRT, f. 3. Medicinalörl, af hvars rot
beredes AUédekokl, Altésalva, Allésirap, hvilka
alla mycket nyttjas i medicinen.
ALTFIOL, se Allviol.
ALTFLÖJT, m. 3. Fordom bruklig flöjt,
försedd rned munstycke och hvars omfång var ifrån
lilla f till tvåstrukna d.
ALTFÖR, ALTID, ALTIHOP, ALTING.
ALT-JEMT, ALTSAMMANS, ALTSOM, ALTSÄ, se
Alltför, Alltid, o. s. v.
ALTIST, alltisst, m. 3. (föga brukl.) 4)
Person, som sjunger andra stämman i flerstämmig
sång. — 2, Person, som har god altröst.
ALTITA, f. 4. Fågelart af Mes-slägtet, med
hufvud, hals och bröst hvila, ryggen svart,
skuldrorna. sidorna och undergumpen rosenröda.
Kallas äfv. Sljertmes.
ALTITUD, —üd, f. 3. (astr.) En stjernas höjd
öfver horisonten.
ALTRÄ, n. 4. Virket af alträdet, som
begagnas af snickare.
ALTRÄD, n. 3. Se Al.
ALTRÖST, f. 3. Se All, 4.
ALTSTRÄNG, m. 2. På violinen, andra
strängen i ordningen efter qvinten; på altviolen, den
första.
ALTSJAMMA. f. 4. Se All, 4. p. 2.
ALTSANG ARE, m. 3. och ALTSÅNGERSKA,
f. 4. Se AU, 3.
ALTVIOL, m. 3. Elt slags större violin, som
står fem loner djupare, än den vanliga violinen,
och hvars bestämmelse är att beledsaga denna.
Kallas äfven Viola.
ALUN, m. 3. sing. Ett i handeln
förekommande dubbclsalt af svafvelsyra, kali och lerjord,
i allmänhet blandadt med något jern, och hvilket
beredes af ett brännbart mineral, alunskiffer, vid
egna dertill inrättade alunverk (alunbruk). Olika
slag deraf äro: Romersk A., som är fri för jern;
Hvit A., Fjäderalun. Bränd alun är den
återstående massan efter sådan, som under pösning
förlorat sitt kristallvatten. — Ss. A-beredning,
A-bruk, A-grufya, A-s judar e, A-sjudning,
Å-till-verkare. A-tillverkning, A-verk.
ALUNAKTIG, ALÜNARTAD. a. 2. Som har
egenskap af alun, lik alun.
ALUNBETA, f. 4. (färgk.) Vätska, hvaruti
alun blifvit upplöst, och hvari tyger blötas, på det
färgen sedan bättre må Tästa sig.
ALUNBETA, v. a. 4. (färgk.) Blöta i alunbeta.
Jfr. föreg. — Alun bet n in g, f. 2.
ALUNBLOMMOR, f. 4. pl. Ett hvitl,
hår-formigt sall, som utvitlrar af rosthögarna vid
alunverk.
ALUNBROTT, n. 3. Ställe, der alun brytes.
ALUNHALTIG, a. 2. (mineral.) Som håller alun.
ALUNIT, - - it, m. 3. (mineral.) En grå-,
gul-eller rödaktig stenart, dels tät, ojemn i brottet,
dels pipig och sönderfrätt.
ALUNJORD, f. 2. sing. Förvittrad alunskiffer
Kallas äfv. Alunlera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
