Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - Baner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BAN
BAN
110
BANER, banér, n. 3. 4) (i medeltiden) Större
fana; äfv. den förnämsta fanan vid en här, ofta
sä stor, att den fördes på en särskilt vagn i
striden. Se f. ö. Riksbaner. — 2) (i allm., helst i
poetisk och högtidlig stil) Fana, fälttecken. Vnder
Svea b., Himlen seger oss ger. — 3) Afdelning
af krigshären, som hade sin egen fana och egen
höfvitsman. — Ss. B-slång.
BANERFÖRARE, m. 3. (under medeltiden)
Officer, som bar härens baner eller förnämsta
filttecken.
BANERHERRE, m. 2. pl. — herrar, (under
medeltiden) 4) Riddare, som kunde ställa tio med
hjelmar och pikar väl beväpnade män i fält. —
2) Riddare, hvilken såsom en utmärkelse erhållit
rättigheten att föra eget baner. — 3) Titel, som
tillkom vissa tyska friherrliga familjer. — 4)
Godsägare, som ägde halsrätt öfver sina
under-ha fvande.
BANERSKO, m. 3. pl. — skor. Nedre ändan
af ett baner.
BANESÅR, n. 5. (i högre stil) Sår, som
förorsakar döden.
BANG, a. 2. (egentl. tyskt ord) Rädd. Brukas
mest i skämtsamt tal.
BANJERDÄCK, n. 3. (sjöf.) Understa
skeppsdäcket, som är löst, och der sjöfolket har sina
sofställen och kistor.
BANK, m. 2. o. 3. (egentl. det tyska Bank)
A. För följande fyra bemärkelser har ordel i plur.
bankar, bånngkarr. 4) Bänk. I denna
ursprungliga bem. brukas ordet endast uti talesättet:
öfver en b., alla öfver en b., egentl. alla hela
bänken utåt, d. v. s. allesamman utan undantag. —
2) (fig.) En nära mot vattenytan uppstigande,
långsträckt, bred och jemn upphöjning af
hafs-ytan, vanligtvis af sand (Sandbank), stundom äfven
bestående af koraller (Korallbank), o. d. Se f. ö.
Os tron bank, Perlbank, m. fi. — 3) (krigsv.)
Skjula öfver b., skjuta på fienden öfver etl
bröstvärn ifrån en upphöjning. — Tyska ordet Bank
betyder: trappformig upphöjning bakom ett
bröstvärn, på det soldaterne, der uppställda, må
obe-hindradt kunna skjuta öfver bröstvärnet på
fienden, och tillika vara skyddade mot fiendens eld,
när de draga sig ned bakom detsamma. — 4)
(sjöt.) Gå ned i b., säges om solon, då hon
nedgår i en molnvägg vid horisonten. — B. För
följande bemärkelser har ordet i plur. Banker,
bånngkr. 4) Af staten eller af enskilia inrättad
anstalt, der penningar insättas, vexlas eller utlånas.
Allmän, enskill b. Rikels Sländers B. kallas
i Sverige den af staten inrättade och garanterade
bank. Se f. Ö. Giro-, Lånc-, Sedel-, Vexclbank,
Provincialbank. — Orsaken till benämningen är
den, att bankerna till en början voro blott
enskil-ta vexelkontor, hvilka höllos af köpmän (bankirer),
som. isynnerhet uti Italien, på öppet torg
bedref-vo sina affärer, sittande vid särskilta vexlarebord
(det tyska Bank betyder äfv. lågt bord, isynnerhet
arbetsbord). — 2) (fig.) a) Sjelfva huset, der en
bankinrättning har sin plats. — b) Samteliga
tjen-stemännen vid en bankinrättning. Vara i b-en.
bland bankens tjenslemän. Gå in i b-en, ingå i
tjenstgöring vid banken. — 3) (i spel) Den kassa,
som hålles af en, hvilken spelar emot flera (d. v. s.
bankören). Hålla b. Brukas mest i hasardspel. —
4) (fam. o. skämtvis) De kontanta penningar, som
man för tillfället äger i handom. Min b. är ganska
klen, ly jag har nyligen häften slor utbetalning.
B AN KA, v. a. o. n. 4. (landskapsord) Bulta,
slå starkt på något.
BANKAFDELNING, f. 2. Särskilt afdelning
af en bank (i bem. B. 4.).
BANKAKTIE, bånngkåcktsie, m. 3. Bevis,
ut-gifvet af en bankstyrelse, att en viss summa
blifvit i banken insatt, i kraft hvaraf insättaren äger
en proportionerad andel i dess fond och vinst.
BANKASSIGNATION,––––––-tschön, f.
In-visning på en bank. [Banko–-.]
BANKEROTT, se Bankrutt.
BANKETT, banngkä tt, m. 3. 4) Festlig måltid.
— Syn. Se Gästabud. — 2) (fortif.) Trappformig
upphöjning öfver ett bröstvärn, för att derifråo
kunna skjuta »öfver bank». Jfr. Bank, A. 3.
BANKHYFVEL, m. 2. pl. - hyflar. (snick.)
Hyfvel med lång stock, till hyfling af länga,
smalare ytor.
B ANK HÅLLNING, f. 2. Hållning af banken
i vissa spel.
BANK1ER ell. BANKIR, banngkfr, m. 3.
Köpman, som uteslutande sy sselsätter sig med
penning-vexel och handel med statspapper. Vexel- ocli
penninghandlare.
BANKIERSHUS eller BANKIRSHUS, n. 5.
Enskilt bankrörelse, vexelkontor.
BANKLAG, m. 2. Lag, innehållande
stadgarna för allmän eller enskilt bankrörelse.
BANKO, bånngko, n. oböjl. 4) Den my ntfot eller
det värde, hvarefter penningarne beräknas i en bank.
— 2) (i Sverige) Det penningvärde, som svenska
bankens (Riksens Ständers Banks) sedlar hafva i
förhållande till silfver och till Riksgälds; se d. o.
Detta förhållande är nu, efter realisationen, till
silfver såsom 3 till 8; till riksgälds såsom 3
till 2. Tio riksdaler b. eller i b. (tecknas
vanligen blott b:ko). — Adjektivi säges: Ranko
Specie (förkortningsvis blott Specie), hvarmed
menas: rikets egentliga mynt i silfver, sådant del
af riksbanken utgifves. — För öfrigt nyltjas ordet
adjeklivl i flera sammansättningar, t. ex.:
Banko-mynt, Bankosedel, m. fl., hvilka här nedan äro
upptagna. [Banco.]
BANKOASS1GNATION, m. fl., se
Rankas-signation, m. fl.
BANKOAUKTION, bånngkoauckltschön, f. 3.
Exekutiv försäljning på auktion af egendom, som
för bankens räkning blifvit intecknad, då den
in-tecknade skulden icke blifvit behörigen till
banken gäldad. [Banco–; likaså i alla öfriga
sammansättningar af Banko].
BANKOBETJENING. f. 2. Samteliga
tjenste-män vid rikets allmänna bank.
BANKOBETJENTE, m. pl. 3. Brukas
stundom i administrativ stil, för att beteckna hela
tjenstemannaslaten vid rikets allmänna bank.
BANKOBOK HALL ARE, m. 3. Tjenslemän,
som förer bankens räkenskaper.
BANKODISKONT. bånngkodisskå’nnl, m. 3.
Den lånerörelse, som drifves af rikels allmänna
bank. [- - discont.]
BANKOFISKAL, bånngkofisskål, m. 3.
Tjen-steman vid rikets allmänna bank, som äger att
åtala öfvcrträdelser af stadgarna för bankens
förvaltning. [–fiscal.]
BANKOFULLMAKTIG, m. pl. — mäktige.
En af de personer, som af rikets ständer vid
hvarje riksdag väljas att utgöra styrelsen öfver rikets
allmänna bank. Brukas mest i plur. Man säger
äfv. Fullmäktig i banken.
BANKOKAMRER, bånngkokammrér, m. 3.
Tjenslemän vid rikets allmänna bank, som
förestår någon viss afdelning af verket, ett särskilt
kontor, o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
