Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - Blysöm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 BLY
BLYSÖM, n. 5. Se Blyspik.
BLYTACKA, f. 4. Smält och renadt bly, i
form af en så kallad Tacka; se d. o.
BLYTAK, n. 5. Tak, täckt med blyplåtar.
BLYTILLSATS, m. 3. Laglig tillsats af bly
i tennarbeten.
BLYTUNG, a. 2. Tung som bly, ganska tung.
BLYTYNGD, f. 3. Tyngd, lod af bly, som
brukas i väggur.
BLYTÅNG, f. 3. pl. — tänger, (glasm.) Tång,
hvarmed glasmästare vika och forma fönsterblyet.
BLYTÄCKA, v. a. 2. Täcka (tak) med
bly-plåiar. — Bly läckande, n. 4.
BLYTÄCKARE. m. 5. En, hvars yrke är att
täcka (tak) med blyplåtar.
BLYTÄCKNING, f. 2. 4) Täckning med
blyplåtar. — 2) Bly i folium eller plåtar, som utgör
betäckningen på något.
BLYUGN, m. 2. (bergv.) Hyttugn, der
blymalm smältes.
BLYVATTEN, n. 5. (farm.) Med vatten
utspädd blyättika, blandad med litet spiritus;
brukas som kylande och helande medel på sår, bölder,
o. s. v.
BLYVIND, m. 2. Ett slags vind, d. v. s. hjul,
hvarpå fönsterbly dragés.
BLYVITRIOL, bly’–öl. m. 3. sing.
Svaf-velsyrad blyoxid.
BLYÅDER, f. 4. pl. — ådror. Malmåder,
som förer blymalm.
BLYÄTTIKA, f. 4. Ett slags flytande bly
preparat, bestående af basisk ättiksyrad blyoxid.
BLÅ, a. 2. neulr. blått. Benämning på den
af de tre grundfärgerna (rödt och gult äro de två
andra), som i den prismatiska solbilden, liksom i
regnbågen, befmnes emellan violett och grönt, d.
v. s. återkastar solstrålarna mer än den violetta,
men mindre än den gröna färgen. Man antager
två hufvudskiftningar dcraf: Mörkblå och Ljusblå
(äfv. Himmelsblå). B. himmel. Den b.
vattenspegeln. B-a ögon. Hafva* b-tl öga, genom
slag eller stöt skadadt öga, så att de omgifvande
delarne svullnat och blifvit blåaktiga; i samma
mening säges äfv. Vara b. under ögonen,
hvilket äfv. betyder, att huden närmast under ögonen
har ett blåaktigt utseende, till följe af sjuklighet,
svaghet, o. s. v. Vara b. i ansiglet, se frusen
ut eller (om det blåa stöter i rödt) försupen ut.
(Fig.) B. dunst, inbillning. Slå b. dunster för
någon, i ögonen på någon, föra bakom ljuset,
bedraga genom grundlösa uppgifter, falska
förespeglingar. Substantivt säges äfv. i poetisk stil
Del Blå, om himlahvalfvet.
BLÅA, v. a. 4. Indränka med blå färg eller
med blå stärkelse. — V. n. B. från sig, säges
om blåa tyger, som färga från sig.
BLÅAKTIG, a. 2. Af en färg, som stöter i
blått. — B låaklighel, f. 3.
BLÅBINKEGRÄS, n. 5. (bot.) Se Vägvårda.
BLÅBLEK, a. 2. Blek, men derjcmte något
blåaktig, B. hy, b-l ansigle, b-a läppar. —
Blåblekhet, f. 3.
BLÅBRUN, a. 2. Brun, med en skiftning i
blått. — Blåbrunhet, f. 3.
BLÅBUK, m. 2. Se Odon.
BLÅBÄR, n. 5. Bår af Blåbärsris.
BLÅBÄRSBÜSKE, m. 2. pl. — buskar, eller
BLÅBÄRSRIS, n. 5. Bärväxt af fam.
Midt-blommige, allmän i barrskog, och hvars blåa bär
nyttjas på apoteken och i hushållen. Vaccinium
Myrtillus.
‘ BLÅDUFVA, f. 4. Se Klippdufra.
BLÅ
BLÅELSE, f. 3. Blå stärkelse.
BLÅFLAMMIG, a. 2. Som har blåa,
dammiga figurer på botten af annan färg. —
Blå-flammighcl, f. 3.
BLÅFLÄCKIG, a. 2. Som har blåa fläckar på
botten af annan färg. — Blåfläckighet, f. 3.
BLÅ FOT, m. 3. pl. — fotter. Se Fiskljuse.
BLÅFÄRG, blå’fä’rrj, m. 3. Färgstoft, hvarmed
blåfärgas.
BLÅFÄRGA, v. a. 4. Färga (tyger o. d.) blått.
— Blå färgande, n. 4. o. Blåfärgning, f.2.
BLÅFÄRGARE, m. 5. Se Svarlfärgare.
BLÅFÄRGNING, f. 2. Se Svart färgning.
BLÅGRÅ, a. 2. 4) Grå, skiftande i blått. —
2) Af cn färg, som utgör en lika blandning af
blått och grått. — B låg råhet, f. 3.
BLÅGRÖN, a. 2. 4) Grön, skiftande i blått.
— 2) Af en färg, som utgör cn lika blandning af
blått och grönt. — Blågrönhel, f. 3.
BLÅGUBBAR, m. 2. pl. (bot.) Se Blåklint.
BLÅGUL, a. 2. 4) Gul, skiftande i blått. —
2) Af en färg, som utgör en lika blandning af
gult och blått. — Blågulhet, f. 3.
BLÅGULD, n. 3. (bot.) Mångårig växt af
klassen Ringblommige, vild i Lappland, men odlad i
trädgårdar för sina vackra blå blommor. Kallas
äfv. Kosjuss. Polemonium cæruleum.
BLÅGÅS, f. 3. pl. — gäss. En art af
gås-slägtet, med blekt köttfärgad näbb, gula ben, hals
och hufvud gråa.
BLÅHAKE, m. 2. pl. — hakar, (nat. hist.)
Sångfågel, 3 \ tum lång, ofvan mörkt gråbrun,
strupen hos hanen himmelsblå med en brunröd
eller hvit fläck, hos honan hvit med svart
infattning. Kallas äfv. Blåhakesångare. Sylvia svecica.
BLÅHALLON, n. 3. Bär af Blåhallonbuskcn.
BLÅHALLONBUSKE, m. 2. pl. — buskar.
Buskväxt af hallonslägtet, med ganska välsmakliga
bär. Rubus cæsius.
BLÅHATT, m. 2. (bot.) Se Ångsvädd.
BLÅHEN, m. 2. Benämning på elt slags
utmärkt goda, svartblå brynstenar från Orsa i
Da-larne.
BLÅHOLTS, m. 3. (t. Blauholtz) Blå
Bre-silia.
BLÅHUFVA, f. 4. (nat. hist.) En nattfjäril,
till färgen brungrå eller blågrå, med gråhvita,
brunfläckiga och strimmiga vingar. Noclua
cæ-rulocephala.
BLÅHVALFVET, n. 8. def. (poet.)
Himla-hvalfveL
BLÅHVIT, a. 2. Hvit, med en anstrykning af
blått. — Bl åhvilhel, f. 3.
BLÅJON, m. 5. (nat. hist.) Insekt af
Skal-baggarnes ordning. Callidium violaceum.
BLÅKEXA, f. 4. (nat. hist.) En tvärmunt
benfisk, 42 till 46 tum lång, på öfre sidan
blå-grön, på den undre svart. Squalus spinax.
BLÅKLINT, m. 2. 4) Ört af klassen
Frö-blommige. Centaurea Cyanus. — 2) Dess blå
blomma.
BLÅKLOCKA, f. 4. ört och blomma af
Klock-slagtet. Kallas äfv. Ängklocka. Campanula
ro-tundifolia.
BLÅKORP, m. 2. eller
BLÅKRÅKA, f. 4. En art af Sparffåglarna,
43 tum lång, hufvud och hals ljusblå, skiftande i
grönt; rygg, skuldror och de innersta
vingpennorna brunröda; bröst och mage sjögröna;
vingpennorna svarta, med blå glans, näbben svart, benen
gulaktiga, klorna svarta. Kallas äfv. Spansk
Kråka. Coracias garrula.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
