Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - Förgripelse ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
530 FÖR
FÖRGRIPELSE, f. 3. Angrepp i ord eller
gerning på en af lagarna fridlyst eller
vördnadsvärd person. — Syn. Se Våld och
Förolämpning.
FÖRGRIPLIG, a. 2. Som innefattar, innebär
en förgripelse. F. handling. F-l ord. — Syn.
Kränkande, Anstötlig, Sårande, Förnärmande,
Förolämpande. — Förgriplighel, f. 3.
FÖRGRUND. fö’rgrünnd, m. 3. Den del af
en lafla, af ett landskap, en scen, som är närmast
ögat. Nytt ord, bildadt efter det tyska
Vorder-grund. — Motsats*. Bakgrund (Fond).
FÖRGRYMMA SIG, förgrymma, v. r. 4. (bibi,
o. äfv. i skämtsam stil) Blifva ytterst vred,
för-törnad. Herren f-de sig i sin vrede. — Syn.
Se Vredgas.
FÖRGRÅTEN, förgrå’tänn, a. 2. neutr. — el.
Som gråtit så mycket, att ögonen ej mer hafva
några tårar q var; förstörd till utseendet af gråt.
FÖRGUDA, förgüda. v. a. 4. 4) (om Greker
och Romare) Försätta bland gudarnes antal.
Au-guslus blef f-d af Romarne, Hcrakles af
Hellenerna. — 2) (fig.) Älska, dyrka någon, som vore
det en gud. Han diskar henne icke, han f-r
henne. — Syn. Dyrka, Tillbedja. —
Förgudande, n. 4. o. Förgudning, f. 2.
FÖRGYLLA, förjylla, v. a. 2. 4) Med en
tunn skifva af guld öfverdraga arbeten af silfvcr
eller oädla metaller. — 2) (hattm.) Gifva sämre
hattar ett öfverdrag af bäfverhår eller andra fina
hår, för att till det yttre feöra dem lika
kastor-hattarna. — 3) (fig.) Gifva vackert sken åt något,
som i sig sjelft är klandervärdt; sätta vacker färg
på något. F. upp, genom yttre putsning gifva
vackert utseende åt något gammalt, nött, söndrigt
eller fult.
FÖRGYLLANDE, n. 4. Förfarandet, då man
förgyller; omständigheten, att något förgylles.
FÖRGYLL ARE, m. 3. En, som förgyller, gör
yrke af att förgylla. — Brukas äfv. någon gång
i fig. mening, skämtvis eller sarkastiskt, och
bildar då äfven sammansättningen HotTörgyllare.
FÖRGYLLNING, f. 2. 4) Se Förgyllande. —
2) Den yta af guld, som blifvit påsatt arbeten af
silfver eller oädel metall. Akta, oäkla f. — 3)
(i plur.) Prydnader, ornamenter, som blifvit
förgyllda. Ljuskronor och f-ar gifva glans ål ell
rum. — 4) (fig.) Vackert sken, som man gifver
en i sig sjelf lastvärd, dålig sak.
FÖRGYLLNINGSKNIF, m. 2. pl. — knifvar
eller
FÖRGYLLNINGSSPADE, m. 2. pl. — spadar.
Litet knif- eller spadformigt verktyg, som vid
förgyllning begagnas.
FÖRGÅ, förgå’, v. n. 3. (böjes som Gå) 4)
(om tid) Gå till ända, gå förbi. Den ulsalla
liden hade knappl f-tt, innan .... — Syn. Se
Förflyta. — 2) Upphöra. Tålamodel höll på all
f. mig. Hågen att läsa har alldeles f-ll
honom, han har förlorat all håg att läsa. — F.
sig, v. r. 1 ord eller handling tillåta sig något
för en annan förnärmande; förolämpa någon, med
glömska af den aktning, vördnad, man är honom
skyldig. F. sig af vrede, af öfvcrilning emol
någon. I hellan kan man lätt f. sig. — Syn.
Glömma sig, Fela, Bryta, Förlöpa sig, Förhugga
sig, Förplumpa sig, Förgripa sig. — F-s, v. d.
4) (om fartyg) Förolyckas. Skeppcl f-gicks med
man och gods. — 2) (om menniskor) a)
Omkomma. De f-gingos af hunger och elände. — b)
(fig.) Lida ytterligt af någonting. Del är så helt,
all jag f. Gif mig litet valton; jag f. af törst.
FÖR
F. i smuts. F. af smärta, af sorg. — Syn.
Se Dö. — Förgången, part. pret. Som
förgått. Brukas stundom nästan adjeklivt med
samma betydelse som Förfluten.
FÖRGÅR, fö’rrgår. 1 f., adverbiall uttryck,
som betyder: Dagen näst före gårdagen, t. ex.:
Han kom i f. — F. kan äfven ingå i åtskilliga
för tillfallet bildade sammansättningar, hvilka då
alltid antaga bestämd form, t. ex.: F-skalasel,
-sspektaklet, o. s. v.
FÖRGÅRD, fö’rgå’rd, m. 2. 4) Gård framför
ingången till en större byggnad. F-en till
Jerusalems tempel. — 2) (anat.) Litet rum i örat,
bakom trumhålan, och dil en liten öppning leder,
på hvilken stigbygeln sitter.
FÖRGÄFVES, förjä väss, adv. Utan framgång,
ulan nylta. F. bemöda sig om något. Arbeta f.
Jag har gråtit, jag har bedl, men f. — Syn.
Se Fruktlöst.
FÖRGÄNGELSE, förja nng’lse, f. sing. 4) En
lefvande kropps öfvergående till död; organismens
upplösning. Vi äro alla hemfallne till f. F-ns
mask gnager på honom. — Syn. Död.
Förstörelse, Upplösning, Tillintetgörelse. — 2) En
organiserad kropps tillstånd efter dess upplösning
genom döden. I går ännu bland de lefvan des
antal, är hon i dag hemfallen ål f-n.
Sjunken i f-ns och den eviga hvilans famn. —
Syn. Död.
FÖRGÄNGLIG, a. 2. 4) Underkastad
förgängelse. Menniskan är f. — Syn. Dödlig. — 2)
(om ting) Förstörelse underkastad, ovaraklig.
Allting är f-l här i verlden.
FÖRGÄNGLIGHET, f. 3. 4) Egenskapen att
vara förgänglig (i begge bem.). Menniskans f.
Alla lefvande varelsers, alla menniskoverks f.
— 2) (i kyrklig o. retorisk stil) Denna verlden,
detta lifvet (såsom varande förgängliga). Brukas
så endast i bestämd form. I f-en hafve vi
aldrig all hoppas någon varaktig glädje.
FÖRGÄTA, förjä’ta, v. a. 3. Ind. pres. sing.
Förgäter; pl. Förgäta. Impf. sing. Förgät; pl.
Förgålo. Imper. sing. Förgät; pl. Förgäten.
Konj. impf. Förgåle. Sup. Förgätit. Part. akt.
Förgätande; part. pass. Förgäten. (Uti impf.
föråldradt.) Glömma (person, hvad som händt
eller hvad man skulle göra, men säges icke väl i
fråga om hvad man lärt, i minnet inöfvat). F.
en vän. F-gät mig icke. Jag har alldeles f-ätit
den händelsen, huru del gick till. Del f-ter
jag aldrig. Jag har f-lil alt fråga, huru del
slår Ull med Ludvig. — Ordet, bildadt af det
gamla verbet Gæla, omtala, erinra, brukas både
i tal- och skriftspråket allmänt, dock i del
egentliga folkspråket sällan. Jfr. Glömma.
FÖRGÄTENHET, f. 3. Se Glömska (bem. 4).
FÖRGÄT-MIG-EJ, f. 3. (bot.) Månaårig växt,
med små vackra ljusblå blommor, allman på
något fuktiga ängar och gräsvallar. Myosolis
scor-pioides. Kallas äfv. Aja mej. Fiskögon, Fans ögon.
FÖRGÖRA, förjö’ra, v. a. 2. (böjes som Göra)
4) Genom Irollmedel fördcrfva, göra oduglig,
be-röfva vettet, förvända. Nyttjas i denna bem.
mindre ofta, utom i part. pass. Förgjord. — Syn.
Se Förtrolla. — 2) Taga lifvet af någon genom
trollrnedel, förgift eller hemliga konster. F.
någon med förgift. F. elt foster, se Fördrifva
(foster). — Syn. Se Döda. — 3) (fig.) Bringa på
fall, i fördcrf. — Syn. Förderfva. Ruinera,
Förstöra. — F. sig, v. r. Taga lifvet af sig. —
Förgörande, n. 4.
FÖRHALA, förhala, v. a. 4. 4) (sjöt.) Medelst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
