Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - Förströdd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
874 FÖR
FÖR
(flg.) a) Förskingra. Han f-dde sina fiender,
som vinden f-r agnarna. — Syn. Se Skingra.
— b) (föga brukl.) Förslösa. — c) Skingra ens
sorg, bekymmer, tankar genom något som roar.
Han är försjunken i sorg; vi måste hitta på
något medel alt f. honom. F. sinnel,
vcder-qvicka, uppfriska, roa sinnet, afleda tankarna från
något ledsamt, tröttande ämne, som för mycket
sysselsätter dem. — Syn. Dissipera, Distrahera.
Se f. ö. Roa — F. sig, v. r. Skingra sin sorg,
sina bekymmer, sina tankar genom något, som
muntrar sinnet. — Syn. Se Roa sig.
FÖRSTRÖDD, a. 2. (egentl. part. pass, af
Förströ) Se Tankspridd.
FÖRSTRÖELSE, förströ’ällse, f. 3. 4)
Roande, muntrande. Konungens f. var högsta
målet för hofmännens tankar. — 2) Hvad som
förströr eller tjenar till att förströ, roa. Söka f.
Lefva i f-r. — Syn. Dissipation. Se f. ö. Nöje.
FÖRSTRÖENDE, n. 4. Roande genom något,
som förströr sinnet.
FÖRSTUGA, fö’rstüga (uttalas vanligtvis
fårr-stü), f. 4. Yttersta rummet i ett hus, dit man
inkommer omedelbart genom husets port eller
hufvuddörr, och hvarifrån dörrar leda till de
egentliga boningsrummen. — Skrifves någon gång
i vårdslös stil Farslu, t. ex. i det förtroliga
samtalsspråket.
FÖRSTUGUGÅNG, fÖ’rstugugå’nng (uttalas
vanligtvis fårrsluga nng), m. 2. Förstuga, lång och
smal, så alt den liknar en gång.
FÖRSTUGUQVIST, fö‘rstugukvi’sst (uttalas
vanligen fårrstukvfsst), m. 2. Liten, vanliglvis
täckt, utbyggnad utanför dörren lill ett hus, dels
till skydd för de in- och utgående mot
takdroppet, dels ock för att sommartiden på der
anbrag-ta bänkar njuta frisk luft och svalka.
FÖRSTUMMA, förstumma, v. a. 4. (fig.) Göra
stum (af förskräckelse, häpenhet, o. s. v.). Denna
oförmodade syn f-de honom alldeles.
FÖRSTUMMANDE, n. 4. Händelsen,
omständigheten, alt någon förslummas.
FÖRSTUMNING, f. 2. 4) Se Förstummande.
— 2) FÖrslummadt tillstånd, mållöshet, oförmåga
atl kunna säga något.
FÖRSTYMPA, försly’mmpa, v. a. 4. (föga
brukl.) Alldeles stympa. — Förs ty mpande,
n. 4. o. För stympning, f. 2.
FÖRSTYRA, fö’rsly’ra, v. n. 2. (pop.) Hafva
förstyret, vara styresman.
FÖRSTYRE, fö’rsty’re, n. 4. 4) Makten,
rättigheten, att vara styresman. Hafva f-l. — 2)
Styresman. n
FÖRSTÅ, förslå’, v. a. 2. (böjes som Slå; har
i part. pass. Förstådd) 4) Med förståndet (bem. 4)
fatta. Han f-r ingenting af hvad man säger
honom. F-r du meningen af hans ord? Jag
f-r icke, huru del är möjligt, huru han kan
säga så. F. del den som kan, jag f-r del icke.
Nyttjas samtalsvis i flera egna ultryck, såsom:
Jag f-r, när man vill tillkännagifva, alt man
fattat, hvad en annen förklarat, utredt, omtalat: det
f-s (förkorladt förslås), äfv. del f-s af sig sjelft,
det är klart, naturligt; f-r ni (du. «3ec.) det? f-r
ni? tillägges ofta, sedan man förut sagt
någonting hotande eller i skarp, bitter, stickande ton
yttrat något, l. ex.: Lyd genast, eljesl vankas
rapp; f-r du? Del skall ske midl för er näsa;
f-r ni del? F. skämt, narri, ej finna sig sårad
deraf. — Syn. Begripa, Fatta, Inse. — 2) (med
person till objekt) Falla, hvad någon menar. Jag
kan icke f. honom, han talar så oredigt. Jag
f-r honom (dig, &c.) icke, säges, när man vilt
uttrycka, alt man ej kan förklara en persons
handlingssätt, afsigter, eller när man anser
honom uppföra sig i hög grad oförståndigt. — Syn.
Begripa. — 3) Gifva viss bemärkelse åt, förklara.
Huru skall man f. del or del, del stållel?
Nå-gre f. del så, andra så. Man kan f. det så
eller så. Huru skall jag del f.? säges ofta,
när man vill uttrycka sin förvåning öfver något.
— Syn. Förklara. — 4) Hafva en viss mening
mcd något. Hvad f-r ni mcd del? F. under,
mena något, som icke är uttryckligen skrifvet
eller sagdt. Del f-s under, det menas, fastän det
icke är uttryckt i sjelfva orden. Del f-s något
derunder, det innefattar någon dold, förtäckt
mening. — Syn. Se Mena. — 5) Erfara,
förnimma. Låta någon f., all man är missnöjd.
Gifva en något atl f., genom förtäckta ord.
tecken, miner eller på annat sätt (ej uttryckligt)
gifva cn något tillkänna. — 6) Veta, känna. Han
f-r icke mer än jag. F. ell språk, en konst,
ell yrke, ell handlverk. Han f-r all skämta
på ell fint säll. All roa sig, del f-r hon,. men
intet mer. Huru del skall gå lill, del må han
sjelf f. Del må väl jag f. Är han spelare?
Icke, så vidl jag f-r. — Syn. Se Vela, Kunna.
— 7) F. hvarandra, dela samma tänkesätt,
tycken och böjelser; väl komma Öfverens. — F.
sig, v. r. 4) (impersonell) Del f-r sig, det
förstås, är klart. — 2) F. sig på; a) (mcd sak till
objekt) Vela, känna. F. sig litet på medicin,
litet på hvarje. Del f-r han sig alldeles icke
på, det kan han alldeles icke. Han f-r sig icke
på all skämta. All vara näsvis, del f-r han
sig på. Han vill icke f. sig derpå, det vill
han icke gå in på. — Anm. F. sig på
uttrycker vanligen en mindre grad af velande eller
färdighet, än Förslå (jfr. 6). — b) F. sig på
någon, väl känna ens karakter, lynne, tycken,
vanor, och rätta sig derefter. Icke f. sig på
någon betyder äfven: icke kunna förklara ens
handlingssätt, beteende. — Part. pass. F-dd bruka*
ofta mcd negativa partikeln Illa, i nästan
adjektiv mening, och betyder då: otjenlig, olämplig,
opassande, oförståndig, t. ex.: Della stora
misstag var följden af ell illa f-dl nit. En illa f.
moderskärlek, ömhet.
FÖRSTÅND, första nnd, n. S. sing. 4) a) (i
vidsträcktare bem.) Förmågan alt tänka (bilda
omdömen och slutsatser). F-el är förmågan alt
döma och sluta; förnuftet der emot utmärker
ell rätt bruk af förståndet och viljan. Hafva
godt, svagt, klent, dåligt f., fel på f-et. Ej
hafva mycket f., hafva svagt f. Del öfvergår
mitt fl, jag begriper det icke. Förlora f-el,
förlora bruket af sitt f., blifva svagsint, vansinnig.
Vara ifrån f-el, ej äga bruket af sitt f., vara
svagsint; äfv. (fig.) uppföra sig högst oförnuftigt,
oklokt. Vara vid sill fulla f., hafva fullt bruk
af sitt förstånd. — Jfr. Förnuft. — Syn.
Begrepp, Fattningsgåfva. — b) (i inskränktare
mening) Förmågan att bilda begrepp. — 2) (i
dagligt tal) Ett räll bruk af tankeförmågan och
viljan. Han har både f. och hjerla. En man
med f. Han hade del f-et, all liga. Mcd
åren får han väl f. Ungdomen har vanligtvis
icke myckel f., men del kommer mcd liden. —
Syn. Se Klokhet. — 3) Mening, betydelse.
Ordens, lagens rätta f. — Har sammansättningen:
Ordaförstånd. — 4) Förbindelse,
öfvercnsstäm-melse. Vara i f., i hemligt f. mcd någon,
i hemlighet förchafva något tillika med en annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
