Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G - Gravamen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
624
GRA
GRE
GRAVAMEN, -våm’n, n. pl. — mina, (lat.)
Besvär, som anföres öfver någol.
GRAVATIONSBEVIS, - - tschönsbevi s, n. S.
Intyg, som låntagare lcmnar, innehållande
uppgift om äldre inteckningar i den egendom, som
belånas.
GRAVE. gräve. (ilal.,* i musik) Allvarsamt,
högtidligt.
GRAVERA, v. a. 1. I. (lat. Gravare) 4)
Besvära, trycka. — 2) (om skuld) Belasta. Hans
egendom är g-d med mycken skuld.
GRAVERA, v. a. 4. II. (fr. Graver, af t.
gråben, gräfva) 4) Antingen med grafstickel
(egentlig Kopparstickning), eller genom etsning, eller
medelst den s. k. svarta konsten, uti plåtar af
koppar, messing, stål, tenn eller zink åstadkomma
inskurna (graverade) figurer eller teckningar,
hvilka sedan aftryckas. G. i koppar, i stål. Man
säger äfv. Slicka i koppar, o. s. v. G. i Irä,
skära (figurer) i trä, för aftryckning. — 2) Sticka
eller utskära (namn o. s. v.) i sigiller af metall
eller slen. G. ell pilschafl, ell sigill. G. ell
namn i ell sigill.
GRAVERANDE, n. 4. Förfarandet, då något
graveras (II).
GRAVERING. f. 2. 4) Se Graverande. —
2) De figurer, som uppkomma, då man graverar.
— 3) Konsten att gravera.
GRAVIS, gråviss, m. sing. (laL) Benämning
på en af accenterna i grekiska språket (’).
GRAVITATION,–––––-tscbön, f. sing. (af lat.)
Tyngdkraft. — Ss. G-sia g.
GRAVITET, –ét, f. sing. (lat. Gravitas)
4) Tyngd. — 2) Allvarsamhel, värdighet. — 3)
Vigt.
GRAVITETISK, a. 2. 4) Allvarsam,
högtidlig. — 2) Tillgjordt vigtig eller värdig.
GRAVOR, -vå’r, m. sing. Ett slags vid
sorg-drägt, utan ärmar, som bäres af hofdamer vid
kungssorg.
GRAVUR, -vy’n m. 3. (fr. Gravure) Aftryck
på papper af stål- eller kopparstick. Skrifves äfv.
Gravyr.
GRAVURMASKIN, - vy’rmaschi’n, m. 3. Ett
slags maskin, som begagnas till gravcring, för att
åstadkomma gravurer med skuggor af räta linier,
hvilka ligga tätt tillsammans, och på mycket
regelbundna afstånd ifrån hvarandra. Skrifves äfv.
Gravyrmachin.
GRAVÖR, -ö’r, m. 3. (fr. Graveur)
Koppar-slickare, stålstickare, sigill- eller pitscherstickare.
GR EBBA, gräbba, f. 4. (prov.) Fullväxt, stor
och grof flicka.
GRECISM, grcsfssm, m. 3. Egenhet,
tillhörig grekiska språket.
GREDELIN, se Gridelin.
GREFLIG, a. 2. Som tillhör eller har
afseende på en grefve. Den g-a familjen. — 2)
Som tillhör, har afseende på eller säges om
gref-var i allmänhet. G-t stånd. G. värdighet.
GREFSKAP, n. 3. o. 5. 4) (fordom) a)
Distrikt, som en grefve styrde. Jfr. Grefve. — b)
En grcfves besittning, såsom län under kronan.
— 2) (nu) a) Grefligt stånd, greflig värdighet. —
b) Titel på någon liten landsdel, som ingår i vissa
furstars titlar, emedan dess innehafvarc fordom
varit grefvar. — c) Titel på mindre distrikter i
vissa länder, t. ex. i England och N. Amerika,
svarande ungefärligen emot Härad hos oss.
GREFVAR, m. 2. pl. (t. Grieben) Dc till
slut återstående hopkrumpna hinnorna vid
smältning af ister.
GREFVE, grève, m. 2. pl. grefvar. 4)
(fordom) a) (ursprungi.) Styresman i ett visst mindre
distrikt, ungefär af samma vidd, som de
nuvarande grefskaperna i England. — b) Domare i ett
sådant distrikt. — c) (under Carolingcrna, i
Frankrike och Tyskland) Embelsman, som inom ett visst
område uppbar skatterna, höll ordningen vid makt
och förde befälet öfver de trupper, hvilka derifran
ställdes i fäll; i allmänhet benämning på nlla
högre embetsmän, som ägde att befalla å kronans
vägnar. Desse voro, allt efter deras olika
befallningar, af flera slag, såsom: Mark-, Gau-, Burg-,
Cent-, Ding-, Wild-, Holz-, Stall-, Wic-,
Send-Grefvar. — d) (längre fram i medeltiden) Ärftlig
innehafvarc af ett sådatat embctc såsom vasall
under landsherrn. — e) (i Sverige, sedan Erik XIV
intill Reduktionen) Innehafvarc af högsta adliga
värdigheten i riket jemte en titeln och
värdigheten åtföljande förläning, kallad Grefskap. — Äfv.
blott titel, som medlemmar af en sådan verklig
grcfves familj förde. — 2) (nu) Innehafvarc af
adelig värdighet, med högre rang än friherre,
således i Sverige den högsta. Förkortas ofta i
samtalsspråket till Gref, isynnerhet framför namn,
som börjas med vokal. (Fam. talesätt) / g-ns
lid, väl till pass, ganska lägligt, i rältan lid, i en
lycklig slund. Detta talesätt har afseende på den
lid i medlet af 4600-talet, då grefve Per Brahe
ägde Kajana m. m. i Finland, och der genom sin
mildhet förvärfvadc sig inbyggarnes kärlek.
Anm. Ordet torde rättast böra härledas ifrån
det anglos. Gerefa eller Gereve, hvaraf sedan
äfven del engelska Sherif tros hafva kommit.
1 saliska lagen (hos de gamla Frankerna)
återfinnes del laliniseradl till Grafio, Gravio eller
Gvaphio, hvaraf sedan det tyska Graf, i
Sverige förvandladl till Grefve. Ihro anser sjelfva
ursprungsordet Gerefa härledl af det götiska
verbet Refan ell. Ilefoa, straffa.
GREFVINNA, f. 4. 4) En grcfves gemål eller
enka efter en grefve. — 2) Säges om och till elt
ogift fruntimmer af grefligt stånd, eller ett gift
fruntimmer af detta stånd, som har en ofrälsc
person till man. — 3) (fordom) Innchafvarinna af
en sådan förläning, som kallades Grefskap.
GREGORIANSK, a. 2. G-a lidräkningen,
benämning på den af påfven Gregorius XIH år
4582 införda, i Sverige först år 4753 antagna,
nya tidräkningen, äfv. kallad Nya Stilen.
GREK, m. 3. 4) Inbyggare i Grekland. —
2) Mansperson, född af grekiska föräldrar.
GREKINNA, f. 4. Qvinna, född af grekiska
föräldrar, eller sorn längre lid vistats i Grekland.
GREKISK, a. 2. Som tillhör cllcr har
afseende på Grekland eller grekiska folket; som är
född, inhemsk, finnes, växer ell. tillverkas i
Grekland; äfv. derifrån kommen, eller der brukad.
GREKISKA, f. sing. Grekiska språket.
GREKVÄN, m. 3. pl. — vänner. 4) (i allm.)
Vän af grekiska nationen. — 2) Benämning,
under Grekernes sista frihetskrig, på dem, som
önskade Grekerna lycka i sitt företag eller på något
sätt understödde dem.
GREN, f. 2. 4) Från stammen åt sidan
liksom en arrn utgående lem på träd eller buske;
äfv. ifrån en sådan utgående inindre utgrening.
Slor, liten g. G-ar och qvistar på ell träd. —
Bildar åtskilliga sammansättningar, såsom: Träd-,
Al-, Ek-, Lönngren, m. fl. — 2) Säges i
utsträckt mening om hvarjehanda saker, som i
afseende på form eller läge hafva likhet med
grenarna på ett träd. G-arnc på ell hjorthorn,
de tvenne från hvarandra utgående delarne deraf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
