Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Knäppare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
838
KNÄ
KOB
nedra delen af mellanfingret emot inre tumändan
ocb häftigt släppa af det förra frambringa ett
hårdt ljud (knäpp). Del var hans vana all k.
med fingrarna, när han var ond. — 2) (om
ting) Låta höra ett kort och något hårdt ljud,
liksom af en fingerknäpp. Urel k-pper. Brukas
för denna bem. oftast impersonelt, t. ex.: Del
k-ppte i dörren. (Fam.) Vinlern k-pper lill,
det börjar bli stark vinterköld. — 3) Säges om
ett af tjäderns läten, då han spelar, liknande
sammanslåendet utaf ett par torra, hyllade
tallpinnar. — Knäppande, n. 4.
KNÄPPAR F, m. B. Insekt af Skalbaggarna,
med en pigg på bröstet, som, inpassad i elt hål,
närmare buken, ger djuret som en springfjäder
kraft att, då det ligger på ryggen, hoppa högt i
luften, hvarvid elt ljud höres, likt en knäppning.
Elater.
KNÄPPEL, knä’pp’l, m. 2. pl. knäpplar. (jäg.)
Liten, men stark träpinne, midtpå afbunden med
en tråd, nätgarn, rep o. s. v., och som gör tjenst
för knapp vid sammanbindning af flera nät till
en sträcka.
KNÄPPHÄRFVEL, m. 2. pl. - härflar. Se
Härfvel.
KNÄPPNING, f. 2. 1) Handlingen, rörelsen,
då man knäpper. Jfr. begge verberna Knäppa.
— 2) Ljudet, då man knäpper med fingrarna,
eller då ett djur, ett ting knäpper. Jfr.
Knäppa, II, v. n. 2. o. 3. samt Knäppare.
KNÄPPSKALL, n. B. (jäg.) Björnskall, då
platsen först omringas, hvarefler de afjagande
draga sig i trängre krets tillsammans.
KNÄPRESS, m. 2. Elt slags mynlpress med vcf.
KNÄREM, f. 2. pl. — remmar. Rem,
hvar-mcd ell plagg ombindes vid knäet.
KNÄSKENA, f. i. Skena på en rustning,
som betäcklc knäet.
KNÄSKÅL, f. 2. Skålformigt ben, som
betäcker och ger stadga åt ledgången emellan lårbenet
och det egentliga benet eller benpipan.
KNÄSPÄNNE, n. 4. Spänne vid knäet på
kortbyxor.
KNÄSTYCKE, n. 4. 4) Del af en rustning,
som betäcker knäet. — 2) Bild af en menniska,
tagen ifrån hufvud till knä. — 3) (forlif.) Den
deien af bröstvärnet, som är under embrasuren.
KNÄSVAG, a. 2. Svag i knäna.
KNÄVECK, n. 5. Den del af
mcnniskokrop-pen, sorn har sitt läge bakom knäet, midl emol
knäskålen, der benet genom ledgången vikes
tillbaka mot baksidan af låret. — Ss. K-smuskel,
-såder.
KNÄVEK. a. 2. Se Knäsvag.
KNÄVINKEL, m. 2. pl. — vinklar, (skepp.)
Den vinkel, som ett knä (bem. 4) gör.
KNÖL, m. 2. Hård, rund, naturlig
upphöjning eller onaturlig utväxt på eller i en
menni-sko- eller djurkropp, på barken af ctl Iräd, eller
på ytan af en annan växt. Bildar åtskilliga
sammansättningar, såsom: Fot-, Hals-, Led-,
Giktknöl, m. fl. — Ss. K-aklig, -arlad, -lik.
KNÖLA, v. n. 4. (fam.) K. pa, slå dugligt
med käpp, knölpåk.
KNÖLIG, a. 2. Full med knölar. K. käpp.
K-l trä. — Knölighel, f. 3.
KNÖLTÅNG, m. sing. (bot.) Elt slags Tång.
Fucus nodosus.
KNÖPPLA, se Knyppla.
KNÖS, m. 2. (fara.) En rik k., en mäkta rik man.
Anm. Ordet betydde ursprungi.: Bergkulle, och
fick sedermera samma mening som Kaxe.
KNÖSTER, se Knoster.
KO, f. 3. pl. kor. 4) a) Honan af nötboskap.
Kor och oxar. (Ordspr.) Medan gr ä sel gror,
dör kon, säges om den. som går under, innan
han hinner afbida fullbordandet eller resultatet af
något, som kunnat blifva hans räddning eller
lycka. — b) Säges, i vidsträckt mening, om
honan till Buffel, Hjort, Elg, Ren. Man säger
sålunda Buffel-, Hjort-, Elg-, Renko. — 2) (fam.)
Stor och tungrodd, dum och oskicklig qvinna. —
Ss. Kodynga, -foder, -horn, -hud, -hår,
-jufver, -klafve, -költ, -lorl, -mjölk,
-sp ill nin g, -svans.
KOADJÜTOR, koaddjälårr, m. 3. (uttalas i
pl.–-törärr) En biskops vikarie (i Tyskland).
KOAGULERA, v. n. 4. (lal. Coagulare) Ystas.
löpna, lefra sig (om blod). — Koagule ring,
f. 2. [Co —.]
KOAKS, se Coaks. x
KOALISERA, v. n. 4. (lat. Coalescere) Sluta
förbund. [Co—.]
KOALITION,––––-tschön, f. 3. Förbund.
[Co
KOBEBER, se Kubeber.
KOBEN. köbén, n. B. Se Kofot.
KOBENT, a. 4. Som bar inåt böjda knän,
likt en ko.
KOBI BB A, köbfbba, f. 4. Se Koruka.
KOBOLT, köbållt, m. sing. Hvitgrä metall.
hvaraf saflor. smalls och konungsblått beredas. —
Ss. K-malm.
KOBOLTBLOMMA, f. sing. Mineral,
utgörande en förening af kobolloxid, arseniksyra och
vatten.
KOBOLTFÄRG. m. 3. Färg, beredd af kobolL
Saflor är den finasle k-en.
KOBOLTGLANS, m. sing. Mineral, bestående
af kobolt, arsenik ocb svafvel.
KOBOLT VERK, n. B. Inrättning, ställe, der
kobolt tillverkas.
KOBRYGGA, f. 4. (på örlogssskepp)
Underdäck, der ramarne för sjuka och sårade hafva sin
plals emellan begge stora luckorna.
KOCHENILL, kåschnillj, m. sing. (fr.
Coehe-nille, af lat. Coccus, skarlakansfärgad. af Coccum.
grek. Kokkos, skarlakanstärg) Insekt af
Skinn-baggarna, hörande till släglet Coccus; utgör
torkad det allniänl bckania, röda färgämne, som i
handeln kallas Konsionell. Coccus cacli.
[Coccio-ncll, Cochenill, Konsjoncll.]
KOCK, m. 2. (lal. Coquus) En, som är
kunnig i och utöfvar konsten alt koka och tillreda
allt slags mat. (Ordspr.) Hungern är bäsla k-en,
när man är hungrig, smakar äfven simpel mat
väl. Se äfv. Soppa.
KOCKELKÄRNOR, f. 4. pl. De torkade bäreo
af växten Cocculus suberosus i Oslindien, hvilka
begagnas till fiskfångst.
KOCKSFÖRKLÄDE, n. 4. Hvilt förkläde,
sådant som kockar bruka.
KOCKSPOJKE, m. 2. pl. — pojkar. Pojke»
som bilräder en kock.
KOCKSMAT, m. 2. (sjöt.) Kockens
medbjel-pare.
KODDE, m. 2. pl. koddar. Se Teslikel.
KODDMUSKEL, m. 3. pl. — muskler, (anal.)
Muskel, som tillhör någon af tesliklarna.
KODIC1LL, –sill, m. 3. (lat. Codicillus)
Tillägg i eller till ett testamente. [Co —.]
KODILJ, -i llj, m. 3. (fr. Codille) Dubbel bel
i lomber, m. fl. spel. [Co-.]
KOEFFERA, kåäffèra, v. a. 4. (fr. Coiffer)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
