Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Korkek ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
858
KOR
KOR
proppa. K. buteljer. — K-d, part. pass.
Brukas adjektivt o. fig. i samma mening som: Dum.
— Korkande, n. 4.
KORKEK, f. 2. Ett slags ständigt grön ek i
länderna kring Medclhafvct, hvars mjuka bark
kallas Kork. Quercus suber.
KORKFLÖTE, n. 4. Litet korkstyckc,
fä-stadt på en meiref, för att hålla kroken på lagom
djup i vallnet.
KORKNING, f. 2. Handlingen, då man korkar.
KORKSKRUF, m. 2. pl. — skrufvar. 1)
Liten skruf, enkom gjord att draga korkar ur
buteljer. — 2) (fig.) Hårlock, som går i spiral likt
gängorna på en korkskruf.
KORKSKÄRARE, m. 5. Handtvcrkare, som
af korkekens bark skär proppar till buteljer och
flaskor, m. m.
KORKSOPP, m. 2. Ett slags hattsvamp på
björkstammar. Bolctus subcrosus.
KORKSULA, f. 4. Sula af kork (bem. i).
KORKSVÄRTA, f. sing. Ett slags fin svart
färg, som bcredes gonom bränning af kork.
KORKSYRA, f. 4. (kem.) Ett slags syra, som
erhalles af kork.
KORKSYRAD, a. 2. (kem.) Förenad med
kork-syra.
KORKTRÄD, n. S. Sc Korkck.
KORKÅPA, kdrkå pa, f. 4. Hvit, mångveckad,
ofta med spetsar prydd yttcrskjorta, som i de
katolska och några protestantiska länder bäres i
kyrkan utanpå de vanliga kläderna. [Chor —.]
KORKÄMNE, kå‘rrkä’mmne, n. sing. (kem.)
Eget ämne i kork, äfv. kalladt Suberine.
KORMÄSTARE, körmäslare, m. B. Person,
vid en teater, som står i spetsen för
korpcrsona-len, leder sången, samt undervisar och öfvar
der-till hörande personer. [Chor —.]
KORN, n. B. 4) Frö af något sädesslag. Man
säger sålunda Hvete-, Råg-, Bjugg-, Hafrckorn,
o. s. v. Utsädet ger tionde k-el, skörden är tio
gånger så stor sorn utsädet. Sc Blind. — 2)
(ulan plur.) a) Allmänt kändt sädesslag, med flera
arter, såsom: Allmänt K„ fyrradigt, äfv. kalladt
Bjugg; Tvåradigt K., äfv. kalladt Gumrik;
Bredkorn (se d. o.); Sexradigl K. eller Höslkorn;
Himalayekorn, m. m. — b) Urtröskad säd af delta
sädesslag. — c) Säd i allmänhet. Brukas
numera sällan i denna bem., men bibehåller den i
vissa sammansättningar, såsom Kornbod,
Ulsädes-korn. — 3) Helt liten del eller partikel af vissa
ämnen, såsom Sand-, Salt-, Krut-, Pepparkorn,
m. m. Krossa Ull små k. — 4) Syfte på en
bössa, bestående i en knapp eller i en plan
upphöjning, stående öfver och längs efter pipans
me-dellinie. — B) (i sing., oböjligt) Hallen af den
ädla metallen i guld- och silfvermynt. Jfr. Skrot.
— Ss. K-agnar, -ax, -brodd, -bröd,
-gryn,-gryns grö t,-grynsvälling,
-grö-pe, -malt, -mjöl, -skyl, -åker.
KORNA, v. a. 4. Grofi pulverisera. — Syn.
Granulera.
KORN AK, kårnåck, m. 3. En elefants
förare.
KORNBLICK ell. KORNBLIXT, m. 2. Blixt
af en så aflägsen åska, alt intet dunder höres.
KORNBLOMMA, f. 4. Se Blåklint.
KORNBLY, n. sing. Kornadt bly.
KORNBOD, f. 2. Se Spannmålsbod.
KORNDODRA, korndåddra, f. 4. En ört med
gula blommor och stor blomvippa, bland vårsäd.
Myagrum paniculatum.
KORNELL, kårnä’H,f. sing. Växlslägtet Cornus.
KORNETT, kårnä’tt, m. 3. (eng. Cor n et, fr.
Cornelle) 4) Lägsta oflicerare vid kavalleri,
motsvarande fänrik eller underlöjtnant vid infanteriet.
— 2) Fruntimmers natthufva. [Cor —.]
KORNETTIN, kårnätlfn, m. 3. Ett slags
blåsinslrument, som användes vid militärmusik.
[Cor-.]
KORNFONTÄN, kdrnfånngtä’n, m. 3. Se
Blom-slerqvasl, 2.
KORNGRÖT, m. sing. Gröt, kokad af
korn-gryn.
KORNJUDE, m. 2. pl. — judar. Föraktlig
benämning på spannmålshandlare.
KORNIG, a. 2. 4) Sönderdelad i små korn,
grofi pulveriserad. K-l krut. — 2) Säges om en
bergart, då den består af omedelbart med
hvarandra sammanvuxna, större och mindre
skarpkantiga korn. — Har sammansättningarna Grof-,
Fin-. Hvitkornig, m. fl.
KORNING, f. 2. Ett Amnes sönderkrossning
i slörre och smärre fasta korn.
KORNINGSKLOTS, m. 2. Träskifva till
krutmassans korning i såll.
KORNISCH, kårrnisch, se Karnis.
KORNKNARR, m. 2. En vadfågel, stor som
en kyckling, grå, med bruna fläckar; uppehåller
sig mycket i sädesåkrar, och har sill namn af
sitt locklälc om qvällarna: krax. krax. Galhnula
Crex. Kallas äfv. Ängsknarr, Grässkära,
Åkerskära. Vaktelkung.
KORNKRUT, n. sing. Kornigt krut.
KORNLÄRKA, f. 4. Sc Kornsparf.
KORNMAL, m. 2. En nattfjäril. Tinea
gra-nclla.
KORNMASK, m. 2. Svarta k-cn, larven af
Sädesvifveln.
KORNPULVER, n. S. (fyrv.) Kornigt kruL
KORNRIK. a. 2. Rik på sädeskorn. K-l ax.
KORNSKRIKA, f. 4. Se Ollonskrika.
KORNSOCKER, n. sing. Elt slags konfekt,
tillredd af korn och socker, nyttig emoi hosta.
KORNSPAR F, m. 2. pl. — spar [var. En
art af Sparffåglarna, 7% tum lång, ofvan hrunerå
med svarta längdfläckar, inunder orent hvit;
ief-ver af sädeskorn. Emberiza miliaria.
KORNSÅLL, n. B. Säll, som brukas vid
krutets korning.
KORNTÅNG, f. 3. pl. — länger. (tekn.) Se
Klyfl, 2.
KORNVATTEN, n. B. Afkok af korn (2, b).
K0RNV1FVEL, m. 2. pl. — vi/lar. Insekt
af Skalbaggarna, stor som en loppa, brunröd;
larf-vcn lefver i spannmålsfrön. Calandra granaria.
KOROLLARIUM, se Corollarium.
KORP, m. 2. (lat. Corvus) 4) Fågel af
Sparf-fåglarncs ordning, 2 fot lång, färgen svart,
skimrande i grönt och purpur. Corvus Corai. Svart
som en k. (Talesätt) Stjäla som en k., glupskt.
(Ordspr.) Den ena k-en hackar ej ut ögat på
den andra, tjufvar, roffare och skälmar hålla ihop.
— 2) (fig. fam.) Roffare, prejare. — Sa. K-b o,
-fjäder, -läte, -penna, -unge.
KORPA, v. a. 4. (fam.) Roffa ät sig. —
Korpande, n. 4.
KORPFANA, f. 4. (hist.) Benämning på cn
fana, den Ragnar Lodbroks döttrar berättas med
egna händer hafva sytt, och i hvars midl
skådades bilden af en korp med utspända vingar.
KORPLUCKOR, f. 4. pl. (fam., skämlv.) ögon.
Sc upp med k-na!
KORPM AT, m. sing. (i del gamla sagospråkel)
Bli k., falla i slrid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
