Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - M - Marknadsgåfva ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAR
MAR
77
MARKNADSGÅFVA, f. 4. Gåfva, som af en
markaads-besökande gifves någon.
MARKNADSGÄST, m. 3. En, som besöker
en marknad.
MARKNADSPENNINGAR, m. 2. pl.
Penningar till inköp på en marknad.
MARKNADSPLATS, m. 3. Ställe, der
marknad hålles.
MARKNADSPRIS, n. 3. o. 5, Del på cn
marknad gångbara priset för en vara.
MARKNADSSTÅND, n. 5. Stånd, skjul, hvari
varor försäljas på en marknad.
MARKNADSSÅNGARE, m. 6. En, som
sjunger för allmänheten på en marknad, för alt erhålla
frivilliga gåfvor.
MARKPUND, n. 6. Se Lispund.
MARKSCHEIDER, mårrkscbä’jd’r, m. 6. (tyskt
ord) Grufvemälare, eller tjensteman, hvars
åliggande är alt afmäta grufvor och malmfält, samt
författa kartor deröfver.
MARKSCHEIDERI, mårrkschäjderf, n. 5. En
grufvemätares förrättning.
MARKSTYCKE, n. 4. (ford.) Mynt, som gällde
en mark.
MARKTALS, adv. Eflcr beräkning i marker.
Sälja m.
MARKVIGT, f. 3. 4) Se Mynlvigt. — 2)
Krönt vigtlod, som väger en mark.
MARKÖR, marrkör, m. 3. (fr. Marqueur)
En, som håller räkning på och antecknar spelets
gång i biljardspel och andra spel.
MARLOCK. m. 2. Se Marlofva.
MARMELAD, marrmelåd, m. 3. (Marmelade)
Frukimos.
MAR.MOR, mårrmårr, m. sing. Finkornig
kalksten, som begagnas till bildhuggar-arbelen,
m. m. — Sa. M-ar belare, -arbete, -bild,
-block, -bord, -golf,
-grufva,-lik,-skif-ta, -sten, -slod.
MARMORBROTT, n. 5. Ställe, der marmor
brytes.
MARMORBORR, m. 2. Ett slags borr, som
marmorarbeiare begagna.
MARMORBRÖST, n. 5. Se Marmorhjerta.
MARMORERA, v. a. 4. Gifva ett föremål
marmorlik anstrykning på ytan.
MARMORERING, f. 2. Marmorlik
anstrykning.
MARMORHJERTA, n. 4. (fig.) Stenhårdt,
kånslolöst hjerta.
MARMORHJERTAD, a. 2. (fig.) Som har ett
marmorhjerta.
MARMORPALATS,––––-låtts, n. 3. o. 5.
Palats, uppbygdt af marmor.
MARMORÖDLA, f. 4. Ett slags rödgrå,
färg-skiftande ödla, 45 tum lång. Polychrus
marmo-ralus.
MARMOTT, marrmå’lt, m. 3. Se
Murmel-djur.
MARODERA, marådéra, v. n. 4. (om soldater)
Cnder marsch hålla sig efter hufvudtruppen, för
au plundra; äfv. genom förcgifven sjukdom söka
undandraga sig tjenslgöring. — Mar o de ring,
L 2.
Anm. Ordel härleder sig ifrån trettioåriga kriget,
da österrikiska generalen grefve Merodrg
trupper utmärkte sig för de vildaste ulsväfningar.
MARODÖR. marådö’r, m. 3. Soldat, som
maroderar. Efterslänlrare.
MAROKÄNG, måråkänng. n. 3. (fr.
Maro-gnin) Se Sa/fian. Har sitt namn efter staden
Marocco i Afrika.
MARQVAST, m. 2. Ett slags knut på gran
eller tall, då en gren växt ihop till en tjock klump.
MARS, mårrs, nom. prop. m. sing. genit.
Marti*. 4) Krigsgudens namn hos de gamla Romarne.
(Fig.) Marlis söner, krigare. — 2) (oböjligt) En
af planeterna, den som följer näst utom jordens
bana. Planeten M. — 3) (oböjligt) Benämning
på tredje månaden i året. Vårmånad. På latin
Martius. Månaden M. I M. månad.
MARSCH, mårrsch, m. 3. (fr. Marche) 4) a)
En trupps gående i takt (i militärisk mening, med
en hastighet af 420 steg i minuten). Gå i m.
Sätta sig i m., börja att marschera. M.!
kommandoord till en trupp, då den skall börja att
marschera. — Säges någon gång äfven om andra
än soldater, till och med om vissa djur, som gå
truppvis, dock för det mesta på skämt, t. ex.
Pojkarne, vargarne gå i m. — b) Tåg af
soldater, af en trupp, en armé, till ett gemensamt
mål. Vara under m.. stadd på låg. — c) (pop. o.
fam.) Skock af menniskor eller djur, som gå efter
hvarandra. En hel m. af pojkar, af gäss. — 2)
Kort tonstycke af allvarsam och högtidlig karakter,
i en rask takt och ett afmält tidmått, isynn.
bestämdt för trupper att marschera efter. Slå m.
(på trumma). Blåsa, spela en m. [March.]
MARSCHALK, se Marskalk.
MARSCHERA, v. n. 4. Gå i viss takt och
ordning. Säges egentl. om trupper, men äfven
eljest någon gång, isynn. på skämt. Jfr. Marsch,
4. M. af, bort, fr åm, Tn, néd, upp, ut, sa
Afmarschera, &c. — Marscherande, n. 4. o.
Mar schering, f. 2.
MARSCHFÄRDIG, a. 2. Färdig att sälta sig
i marsch.
MARSCHLINIE. mårrschli nje, f. S. Den rad
eller ordning, i hvilken en trupp eller skeppen i en
krigsfiotta uppställas till marsch cller anryckande.
MARSCHORDNING, f. 2. Se Marschlinie.
MARSCHRUTA, marrschnita, f. 4. (af fr.
Marche och Route, väg) 4) Den väg. som lågande
trupp eller en resande följer. — 2) På förhand
uppgjord lista, som upptager stationerna för
lågande trupp eller en resande.
MARSFÄLTET, n. sing. def. 4) Plats
utanför Rom, som nyttjades till vapenöfningar, och
der romerska folket hade sina komitier. — 2)
Benämning på en stor plats i Paris för
vapenöfningar och offentliga fesliviteter.
MARSIPAN, marrsipån, m. 3. (ital.
Marza-pane) Mandelmassa. [Marzipan, Maspan.]
MARSK, mårrsk, m. 3. (förkortadt af
Marskalk) Så kallades fordom den andre i ordningen
af rikets högsta embctsmän, hufvudman för
konungens hof och hirdmännen, samt sedan äfven
högste befälhafvarcn öfver hären, då den icke
anfördes af konungen personligen. — Ss.
M-em-bete.
MARSKALK, marrschållk, (äfv. af somliga:
marrschållk) m. 2. (Af gamla orden Mar, bäst,
och Skalk, tjenare, således ursprungi. Stallknekt.)
4) Så kallades fordom konungens stallmästare;
men efterhand steg denna titel i värdighet, så att
Marskalk eller Marsk var högste befalhafvare öfver
hären. Jfr. Marsk. Se f. ö. Riks-, Hof-, Fäll-,
Landlmarskalk. M. af Frankrike, fransk
Tält-marskalk. — 2) Stafbärare, uppsyningsman och
anförare vid allmänna högtidligheter, l. ex. vid
bröllop. — Ss. M-scmbelc. [Marschalk.].
MARSKALKSTAF, mårrschallkståv. m. 2. pl.
— stafvar. Staf, som en marskalk bär till tecken
af sin värdighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
