Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - M - Munlag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MüN
MUR
li«
MUNLAG, n. 5. Den delen af etl betsel, som
har sin plats i hästens mun, och hvarmed han
styres.
MUNLIM, n. sing. Etl slags lältlöst lim för
hopfogning af papper o. d., gjordl af vanligt
draglim.
MUNLÅS, n. 5. Lås, som sättes för munnen
på någon. Brukas endast i fig. mening. Sälta
m. på ell. gifva m., på ett eller annat sätt förmå
någon att liga med cn sak.
MUNN, sc Mun.
MUNLÄDER, n. sing. (fam.) Hafva godt m.,
god talegåfva.
MUNPLADDRARE, m. 5. En, som pratar i
vädret.
MUNPOMADA, f. 4. Ell slags pomada, som
begagnas för spruckna läppar, alt åter uppmjuka dem.
MUNRÖTA, f. 4. Röta i munnens delar.
MUNSAFT, m. 3. (apot.) Läkesaft. som ej
nedsväljes, ulan penslas på läpparna, tungan eller
den öfriga delen af munnen.
MUNSBIT, m. 2. Så myckel, som man på
en gång biter af och tager i munnen. Åla något
i en m. (Fig.) Del är blott en m. för honom,
en obetydlighet.
MUNSJÖR. munnschö’r, m. 3. (förvrängdt af
fr. Monsieur) Säges i föraktlig eller
tillrättavisande lon till eller om någon, i samma mening
som: Klippare, gynnare, gunslig herre, god junker.
MUNSJÖRSNUS, münnschörsnüs, m. sing. (af
Munsjör och tyska ordet Schnauze, snul, trul)
Säges skämtvis i samma mening som Munsjör;
egentl.: näsvis gunslig junker.
MUNSKOLLA, f. 4. Ulslag på läpparna.
MUNSKÄNK, m. 2. Person, som vid furstliga
och förnäma lafllar har uppsigt öfver
drickesva-rorna och besörjer allt hvad dertill hörer.
MUNSPRÖT, n. 3. Se Muntrad.
MUNSPÄRRA, f. 4. Kramp i käften.
MUNSTYCKE, n. 4. 4) Se Munlag. — 2)
Den del af ett biåsinstrument, som vid blåsningen
hålles i munnen och hvarigenom luft intvlngas uti
instrumentet.
MUNSTYF. a. 2 Se Slyfmunt.
MUNTER, münnCr, a. 2. 4) Som är vid lifvadl,
upprymdt lynne. Innebär cn lägre grad af Glädje.
Vara m. När han är m., är han ganska
Ireflig- Säges äfven om sak. t. ex.: M-l lynne,
m. sinnesstämning. I sina muntra år, i sin
ungdom. — Syn. Se Glad. — 2) Muntrande,
roande, rolig. En m. sällskapsmenniska. M.
och lustig- M. berättelse. M-l gille, kalas. —
Syn. Se Rolig.
MUNTERGÖK, m. 2. (fam.) Munter, rolig,
lustig mcnniska. — Syn. Munterkurrc, Lustig
broder, Lusligkurre. Lustig lure.
MUNTERHET, f. 3. Munter sinnesstämning.
— Syn. Glädtighet, Godt lynne.
MUNTERKURRE, m. 2. pl. — kurrar. (fam.)
Se Munlergök.
MUNTERT, adv. Pa elt muntert sätt, med
munlerhet. Der gick m. Ull.
MUNTLIG, a. 2. Som sker med ord, genom
tal, medelst användande af talgäfvan. Brukas i
motsats till Skriftlig. M-a löflen, order. M-l
testamente. [Mundtlig.]
MUNTLIGEN, adv. På muntligt sätt, med
ord, genom tal. Motsats: Skriftligen. M.
underrätta en om något. [Mundtligen.)
MUNTRA, v. a. 4. 4) Göra munter, försätta
i munter sinnesstämning. — 2) Se Uppmuntra.
— M-n de, part. akt. Brukas stundom nästan
adjcktivl i samma mening som: Roande, rolig,
l. ex.: En m. berättelse. M. lidsfördrif. —
Muntrande, n. 4.
MUNTRATION, -• tschön, f. 3. (fam. skämtv.)
Muntrande tillställning, nöje; muntert lidsfördrif.
— Syn. Förlustelse, Rolighet, Nöje.
MUNTRATIONSRÅD, - - tschönsrå d, n. 3.
(fam. skämlv.) Se Rolighelsminisler.
MUNTRAD, m. 2. Benämning på hvardera
ulaf de ledade trådar, som hafva sitt läge vid
maxillerna och underläppen på insekter. Kallas
äfv. Tasler.
MUNVATTEN, n. 5. Se Gurgelvallen.
MUNVIG, a. 2. (fam.) Som har god talegåfva,
godt rnunlädcr. — Munvigl, adv.
MUNVIGHET, f. 3. (fam.) God talegåfva, godt
munläder.
MUNVÄDER, n. sing. (fam.) Tomma ord utan
mening eller betydelse. Del är bara m.
MUR, m. 2. En till viss höjd och ijocklek af
slen (naturlig eller mursten), eller stundom äfven
af ler uppförd vägg eller stängsel, som tjenar till
alt inhägna en plats, ett rum, afslänga dem ifrån
andra eller afdela dem. M. kring en
kyrkogård. M-arne kring en siad, Ull ell\ hus.
(Talesätt) Tiga som m-en, tiga alldeles stilla, ej
yppa etl ord. — Bildar ålskilliga
sammansältnin-ningar, såsom: Fästnings-, Stads-,
Kyrkogårdsmur. m. fl.
MURA, v. n. 4. Uppföra en mur. AI. fö’re,
slänga med mur. Af. igén, fylla med murverk,
t. ex.: Af. igen ell fönster. Af. in, se Inmura.
AI. omkri ng, omgifva med mur. AI. upp,
uppföra genom murning, t. ex.: Af. upp ell hus;
äfven förbruka till murning. — V. a. Bygga med
murverk. — M-d, part. pass. AI-l hus.
MURARE, m. 5. Handtverkare, hvars yrke
är att mura. — Ss. Al-gcsäll, -handlverk,
-mästare.
MURARBETE, n. 4. Arbete, som förrättas
af murare.
MURARELOD, n. 5. Lod. som vid murning
till rättelse begagnas, för att få murarna lodräta.
MURARESTÄLLNING, f. 2.
Byggnadsställning, som af murare begagnas.
MURBAND, n. 5. Se Ankar, 2.
MURBI, mürbi’, n. 4. Ell slags bi med
violetta vingar, större än dc vanliga bien; bygger i
stenmurar och röscn små kupor af jord.
Mega-chile muraria.
MURBRUK, n. sing. Af kalk, gips, ler eller
andra ämnen, med sand, legelmjöl, jernfilspån
m. m. blandadt bindningsmedel, som användes vid
murning att dermed fäsla stenarna tillsammans,
samt äfven till rappning. Slå, älta m., hopröra
de till murbruk erforderliga ämnen med vatten.
MURBRUKSSLADD, m. 2. Redskap,
hvarmed murbruk ältas.
MURBRÄCKA, f. 1. 4) Elt slags fordom
bruklig belägringsmaskin, hvarmed murar bräcktes,
bestående af en enda eller flera ekbjelkar, och i
ena ändan försedd med elt bockhufvud af metall.
Kallas äfven Stormbock. — 2) Fordom brukligi
43:pundigt artillerislyckc.
MURENA, - réna, f. 4. Elt slags ål i
Medel-hafvet, af den vanliga ålens storlek, men
mar-morerad af gula, svarta och hvita fläckar;
räknades af de gamla Romarne och räknas ännu för
en läckerhet; dess bett farligt. Muræna Helena.
MURFVEL. murrv’l, m. 2. pl. murflar. (fam.
skämtv.) Menniska ulan karakler och duglighet.
MURGRÖN, s« f. sing. oböjl. Bekant kläng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
