Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Q - Qvistning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260 QVI
efter en affallen gren; äfv. märket efter en gren
på stock, planka eller bräde.
QVISTNING, f. 2. Öfverfiödiga grenars och
qvistars borthuggning ifrån ett träd.
QVISTRÖTA, f. 4. Röta i trä, vid
qvist-knölar.
QVISTRÖTT, a. 4. Skadad af qviströta.
QVISTYMPA, v. a. 4. Ympa medelst qvist.
— Qvistympning, f. 2.
QVISTYXA, f. 4. Yxa, som begagnas lill
qvistning.
QVITT, a. oböjl. (fr. Quille, af lat. Quielus)
4) Befriad ifrån skuld. Blifva, vara q. sin skuld.
Jag är nu q. med er, är er nu ingenting
skyldig. Vi äro q., ha ingenting af hvarandra att
fordra. — 2) Befriad ifrån person eller sak. Blifva
någon q. Jag dr honom nu q. Vara q. sitt
löfte. — 3) Förlustig. Blifva sin egendom q.
— Adv. Spela q. eller dubbelt, med vilkor, att
skulden antingen fördubblas eller också alldeles
afqviltas.
QVITTA, v. n. 4. Betala sin skuld till någon
genom afräkning af motsvarande fordran hos
honom. Q. med hvarandra. — Brukas
imperso-nelt i fam. talesättet: Det q-r mig lika, är mig
likgiltigt. — Qviltande, n. 4.
QVITTEN, qvilfn, m. 5. Den gula,
päronlika. angenämt luktande frukten af Qviltenträdet.
— Ss. Q-sa fl.
QVITTENBRÖD, n. 5. Ett slags konfeklur,
beredd af qvitten.
QVITTENS, qvittä’nns o. qvitlanngs, n. 3.
(fr. Quiltance) Se Qvillo. [Qvitians.]
QVITTENTRÄD, n. S. Ett föga högslammigt
fruktträd i medlersta Asien och södra Europa,
med lummig krona och stora löf. Cydonia
vul-garis.
QVITTENÄPLE, n. 4. Benämning på några
äplesorter,
QVITTER, qvi’tt’r, n. sing. Fåglars
qvitt-rande.
QVITTERA, v. a. o. n. 4. Meddela
skriftligt betyg, att en skuld blifvit betald. Q. en
räkning. Belall, q-s, betalt, hvilket härmed
betygas. — Q vi ller an de, n. 4. o. Qvil tering,
f. 2.
QVITTNING, f. 2. Handlingen, då man qvitlar.
QVITTO, qvfllo, n. 4. Skriftligt betyg, som
lemnas en person deröfver, att han betalt en
skuld eller aflemnat något. Gifva q. på någol.
Lemna någol emot q. — Syn. Qviltens;
Re-cepisse.
QVITTOBREF, n. 5. Se Qvillo.
QVITTRA, v. n. 4. Småsjunga i korta,
af-brutna toner. Säges om vissa slags fåglar.
(Ordspråk) Som de gamle sjunga, så q. ock de unga,
de unga bilda sig gerna efter de gamles föresyn.
— Q vi Ur ande, n. 4.
QVOT, m. 3. (af lat. Quotus, huru mycken)
4) Behörig andel. — 2) (aritm.) Det tal, som
uppkommer genom ett tals dividerande med ett
annat. — Kallas äfv. Qvotient.
QVOTIENT, qvotsiännt, m. 3. Se Qvot, 2.
QVÄDA, y. a. o. n. 2. o. 3. (Impf. sing. Qvad;
sing. o. plur. Qvädde. Sup. Qvädit o. Qvädl.
Part. pass. Qväden.) I forntiden: dikta och
af-sjunga ett skaldestycke. Brukas numera i samma
mening som: dikta skaldestycken.
QVÄDE, n. 4. Sångdikt, sång, poem. Brukas
i poesi och bögre stil.
QVÄFGAS, m. 3. Se Qväfve.
QVÄFNING, f. 2. Handlingen eller verkningen,
QVÄ
då någon qväfves. Dö af q. Q. af os, af
stryp-ning.
QVÄFSALT, n. sing. Sc Salpeter.
QVÄFSYRA. f. 4. Se Salpetersyra.
QVÄFVA, v. a. 2. (Impf. Qväfde, mindre ofta
Qvafde. Sup. Qväft. Part. pass. Qväfd.) 4)
Be-röfva andedrägten. Kolångorna hafva qväfl
honom. Hon har qväfl sill barn i sömnen. —
2) (fig.) Göra, alt något upphör. Q. ell uppror.
Q. begären. — Q-s, v. pass. o. dep. Beröfvas,
förlora andedrägten. Jag qväfs.
QVÄFVANDE, n. 4. Handlingen eller
verkningen, då någon eller något qväfves. Säges både
i egentlig eller fig. mening.
QVÄFVE, n. sing. En af luftens
hufvudbe-ståndsdelar, hvilken har sitt namn deraf, att den
ensam, utan blandning med syre, är oduglig för
andedrägten, så att djur deraf qväfvas och eld
släckcs.
QVÄKA, v. n. 2. Säges om det läte, som
grodorna hafva. — Qväkande, n. 4.
QVÄKARE, m. 5. (eng. Quaker, egentl.
Dar-rare) 4) Benämning på medlemmarna af en
engelsk religionssekt, hvars hufvudlära är, att hvar
och en, som allvarligcn söker Guds anda, blir
delaktig af omedelbara gudomliga uppenbarelser,
hvartill menniskosjälen bär fröet inom sig sjelf.
— 2) Se Bergfink.
QVÄKERSK, a. 2. Som tillhör eller
utmärker Qväkarnes sekt eller lära.
QVÄKERSKA, f. 4. Qvinna af Qväkarnes
sekt.
QVÄLJA, v. a. 2. (Impf. Qvalde, äfv. Qväljde.
Sup. Qvall o. Qyäljt. Part. pass. Qvald.) 4)
Förorsaka qväljningar i magen. Den röriga
maten q-jer mig. (Impersonelt) Del q-jer mig,
jag plågas af qväljningar i magen. — 2) (fig.)
Förorsaka qval. Bittra samvetsförebråelser
qvalde honom. — Syn. Se Plåga. — 3) (jur.)
Q. en dom, åter draga en förut afdömd sak inför
rätta, sedan utslaget redan vunnit laga kraft.
QVÄLJANDE, n. 4. Handlingen eller
verkningen, då person eller sak qväljes.
QVÄLJN1NG, f. 2. 4) Se Qväljande. — 2)
(med.) Obehaglig känsla i magen, då han genom
kräkning vill göra sig qvilt något, som besvärar,
äcklar honom.
QVÄLL, m. 2. Se Afton. Brukas mera i
folkspråket än detta ord, men derjemte äfven i
skriftspråket, helst i poesi. Sent på q-en. Om
q-en, om q-arna. I q., innevarande afton; äfv.
på aftonen af denna dag. I morgon q. I går
q. I qvälls ell. (i folkspråket) i qvällse, i går
afton. — Ss. Q-s arbete, Q-smal, -syssla.
QVÄLLA, v. n. 2. (t. quellen) Upprinna ur
jorden. Säges om källor.
QVÄLLAS, v. d. 4. Blifva afton.
QVÄLLKNARR, m. 2. Sc Nallskräfva.
QVÄLLNING, f. 2. Dagens aftagande mot
natten.
QVÄLLSMÄL, n. 6. Ordentlig måltid, som
intages på aftonen, i Sverige vanligen kl. 8, 9
eller 40. Kallas äfv. Qvällsvard.
QVÄLLSVARD, m. 2. Se Qvällsmål.
QVÄLLSÄTTNING, f. 2. Se Qvällning.
QVÄLLSÖL, m. 2. (pop. o. fam.) En, som är
länge uppe på qvällarna. Inte är jag
morgon-fjesk och inte är jag q., men en god
middagslur lar jag mig gerna, sad’ drängen.
QVÄSA, v. a. 2. (t. quetschen) 4) Gifva
skrubb-sår, blånad genom slöt, slag. Brukas i denna
bem. sällan. I stället för Blifva qväsl säges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
