Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- R
- Rötande ...
- S
- S ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2) R. lin, hampa, antingen medelst inverkan af
luft eller vatten frambringa förruttnelse i
lin- eller hampplantan, för att betaga det innanför
barken eller tågorna liggande trädaktiga
växtslemmet dess fasthet. — R-s, v. d. Blifva rött.
RÖTANDE, n. 4. Se Rötning.
RÖTAKTIG, a. 2. Som närmar sig till röta;
något rött.
RÖTBÖLD, m. 3. Se Etterböld.
RÖTFEBER, m. 2. pl. — febrar. Feber,
hvarvid större samling af gallaktiga orenligheter
i första vägarna äger rum.
RÖTKOJA, f. 1. Litet hus, förfallet af röta.
RÖTMÅNAD, m. 3. Benämning på tiden ifrån
23 Juli till 23 Augusti, emedan hettan då lätt
åstadkommer röta. (Fig. fam.) Han har r-en i
hufvudet, är icke riktigt redig.
RÖTNING, f. 2. Förfarandet eller verkningen,
då något rötes.
RÖTSIMPA, f. 1. Fiskslägtet Scorpæna.
RÖTSÅR, n. 5. Sår, som ständigt varar sig.
RÖTÄGG, n. 5. 1) Ruttet ägg. — 2) (fig.)
Person, som utgör en skamfläck för ett sällskap,
ett samfund.
S.
S, äss, n. 5. 1) Nittonde bokstafven i
alfabetet. Har i svenskan alltid samma ljud, t. ex.:
Sak, ras, tass, resa, lassa. — Sk ljuder som
sch framför e, i, y, ä, ö, uti samma
grundstafvelse, t. ex.: Sked, skinn, sky, skäl, sköte; har
äfven samma ljud framför a och o uti
Skarlakan, skatull, marskalk, menniska, menniskor.
— Sj, skj, stj, i samma stafvelse, uttalas som
sch, t. ex.: Sjette, sju, själ, sjö, skjorta, skjul,
stjelk, stjelpa, stjerna. — 2) Ljudet, då
bokstafven s uttalas. — Man säger äfven: s-ljud. —
3) Fjäder, krok i form af ett S. — 4)
Förkortningar: S., S:t ell. Sct. = Sanct (helig, t. ex.:
S:t Erik). — S. S. = Sacra Scriptura (den heliga
skrift). — S. T. = salvo titulo (d. v. s. titeln
bibehållen: ord, som skrifves på utanskriften af
ett bref, då man icke vill utsätta titeln). —
s. e. c. = salvo errore calculi (d. v. s. med
förbehåll att få rätta möjligen begånget räknefel:
ord, som stundom skrifvas nedanför en räkning).
— s. v. = salva venia, d. v. s. med förlof sagdt.
SABADILL, - - i´ll, f. 3. Mexikansk ört af
fam. Melanthaceæ, hvars frön nyttjas i
läkekonsten. Veratrum Sabadilla. — Ss. S-frö.
SABBAT, sàbbatt ell. sabbátt, m. 3. (hebreiskt
ord) Helig hvilodag, helgedag. Hålla s-en,
iakttaga föreskrifterna för dess firande. Bryta s-en,
bryta deremot. [Sabatt, Sabath, Sabbath.]
SABBATSBROTT, sàbbattsbrå´tt, n. 5. Hvarje
öfverträdelse af sabbatens helgd, så vida den kan
blifva föremål för laga åtal.
SABBATSBRYTARE, m. 5. Den, som begår
sabbatsbrott.
SABBATSDAG, sàbbattsdág, m. 2. Se Sabbat.
SABBATSÅR, n. 5. Så kallades, hos Judarna,
hvart sjunde år, som af dem hölls heligt.
SABEL, sáb’l, m. 2. pl. sablar. Ett längre
sidogevär med eneggad, mer eller mindre krokig
klinga, och som föres af ryttare. — Ss. S-balja,
-formig, -hugg, -klinga.
SABELMUS, f. 5. pl. — möss. Se
Fjällemmel.
SABELTASKA, f. 1. Bred och lång
lädertaska, som husarer bära hängande på remmar
bredvid sabeln, för att deri förvara åtskilliga
småsaker.
SABELÄRT, f. 3. S-er kallas en utmärkt
god sort af sockerärter.
SABLA, v. a. 1. S. néd, se Nedsabla.
SACELLANI, sasällani´, n. 3. (af lat. Sacella,
åt ett helgon invigdt kapell) En komministers
syssla.
SACKA, v. n. 1. (af Sjunka) 1) (om jord)
Sjunka. — 2) (om fartyg) Gå akterut, tillbaka i
stället för framåt. S. i lä, säges om ett fartyg,
som blir allt mer efter andra fartyg, med hvilka
det kryssar i sällskap. — Sackande, n. 4. o.
Sackning, f. 2.
SACKTA, se Sakta.
SACRAMENT, m. fl., se Sakrament.
SADEL, sád’l, m. 2. pl. sadlar. (t. Sattel)
Säte, som till beqvämlighet för ryttaren fästes på
hästens rygg. Rida med, utan s. Stiga, sätta
sig, kasta ell. svinga sig upp i s-n. Kasta,
lyfta en ur s-n, sades isynn. om den, som
fordom vid spärridning med lansen kastade sin
motståndare af hästen; (fig.) uttränga någon ur ens
ynnest, o. s. v. — Ss. S-formig.
SADELBOM, m. 2. pl. — bommar.
Benämning på de tvenne bågar af trä, som fram- och
baktill utgöra grundlaget för en sadel.
SADELBROTT, n. 5. Sårnad på ryggen, som
en häst fått af sadelns skafning.
SADELBRUTEN, a. 2. neutr. — el. (om
hästar) Sårad på ryggen till följe af sadelns
skafning.
SADELBÅGE, m. 2. pl. — bågar. Se
Sadelbom.
SADELDYNA, f. 1. Den stoppade sitsen på
en sadel.
SADELFAST, a. 1. Som sitter fast och
stadigt i sadeln.
SADELGJORD, f. 2. Gjord, hvarmedelst
sadeln befästes på hästens rygg.
SADELKNAPP, m. 2. Knappformig
upphöjning på främre bommen af en sadel.
SADELMAKARE, m. 5. Handtverkare, som
förfärdigar sadlar och alla slags seldon, bekläder
vagnar, m. m. — Ss. S-arbete, -handtverk,
m. m.
SADELMAKARENÅL, f. 2. Nål, som brukas
af sadelmakare, 1 1/2 till 2 tum lång, och med ett
rundt skär i stället för spets.
SADELPUTA, f. 1. Se Sadeldyna.
SADELTRÄ, n. 4. Se Sadelbom.
SADELTÄCKE, n. 4. Täcke, som lägges
öfver eller under en sadel.
SADELVÄSKA, f. 1. Liten väska eller ficka
på hvardera sidan af en sadel, att deri förvara
åtskilliga småsaker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:38:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordboksv/2/0323.html
