Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - Vecka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VEC
VED
669
pass. En v. krage. — Veckande, n. 4. o.
Ve c k ni n g, f. 2.
VECKA, f. 4. Tidsafdelning, bestående af
sju dagar, ifrån och med söndagen till och med
lördagen, ursprungligen härledd af månens
skiften, vid hvilka de Gamle firade sina fester.
Arbetet varar en v. En gång i v-n. I slutet af
v-n. Hvar v. Hvar annan v. En v-s
arbete, som varar en vecka. Ha v-n, hafva luren
för tjenstgöring under veckan. Det är min v.,
turen är hos mig för den veckan. Få v-n. börja
sin v., inträda i sin tur för veckan. Hyra på
V., mot viss helalning för hvar vecka. Låna
på v., alt återställas efler en veckas förlopp.
Procenta på v., utlåna penningar mot viss
procent för veckan. I dag tre v-kor till, efter tre
veckor ifrån denna dag.
VECKIG, a. 2. Som har veck.
VECKLA, v. a. 4. (af Vika) Vika något flera
hvarf omkring sig sjelf eller omkring något
annat. Brukas alltid i förbindelse med parliklar,
såsom: V. af, tn, upp, ul, se Afveckla, <Sec. V.
ihåp, vika något flera hvarf omkring sig sjelft.
V. öm, veckla omkring.
VECKOARBETE, n. 4. Arbete, som varar en
vecka eller betalas efter vecka.
VECKOBLAD, n. 5. Se Veckotidning,
VECKOKOST, m. sing. Kosten för hvarje
vecka.
VECKOLÖN, f. 3. Se Veckopenning.
VECKOMARKNAD, m. 3. Torgmarknad en
gång i veckan.
VECKOPENNING, m. 2. Viss betalning i
veckan för tjenst eller arbete. — Syn. Veckolön.
VECKOPREDIKAN. f. sing. indef. eller
VECKOPREDIKNING, f. 2. Predikan, som
hålles någon viss dag i hvar vecka.
VECKOPRED1KANT, - - prädikånnt, m. 3.
Prest. som håller veckopredikningar.
VECKORÄKNING, f. 2. 4) Räkning, som
af-slutas eller afgifves för hvar vecka. — 2)
Räkning efler vecka. Del är en månad, efter v-en,
VECKOSKRIFT, f. 3. Skrift, som utkommer
en gång i veckan.
VECKOTALS, adv. Räknadt efter veckor;
flera veckor i scnder.
VECKOTIDNING, f. 2. Tidning, som utgifves
en gång i veckan.
VECKOVIS, adv. Se Veckotals.
VECKVILL, a. 2. Som ej har reda på, hvad
det är för dag i veckan.
VED, m. sing. (Betyder i fornspråkel: Skog —
hvaraf Tivedens namn —; äfv. träd och vedträ.)
1) Af trä hugget bränsle. Slor, grof v. Aska
af V. Hugga v., sönderhugga stockar och
grenar till bränsle. — Bildar åtskilliga
sammansättningar, såsom: Al-, Tall-, Björk-, Gran-,
Asp-ved, m. fl. — 2) Den hufvudsakliga delen af
stammen hos träd och buskar, emellan mergen och
basiet, bestående af hårda, tätt packade fibrer. —
Ss. V-be spar ing, -brist, -bärare,
-bäring, -börda, -famn, -förråd, -handel,
-handlare, -huggning, -hög, -knippa,
-köp, -körsel, -lass, -last, -magasin,
-mått, -pris, -stapel, -såg, -sågare,
- s å gnin g, -tillgång, -ljuf.
VEDBOD, f. 2. Bod, der ved förvaras.
VEDBONDE, m. 3. pl. — bönder. Bonde,
som forslar ved, har ved att sälja.
VEDBRAND, m. sing. Bränsle af trä. Skog
till v.
VEDBÅR, f. 2. Bår all bära ved på.
VEDER. (l. wider ell. wieder) Prefix, som
meddelar betydelsen af: a) (t. wider) Stridighet,
motstånd, motsägelse, t. ex.: Vederspel,
veder-parl, vedervilja, vederlägga; — b) (l. wider)
Vidrighet, l. ex.: Vedervärdig, vedervilja; —
c) (t. wieder) Förnyande, återgifvande,
jemför-lighet (svarande mot: Åler, igen), t. ex.:
Veder-qvicka, veder fås, vedergälla, vederlike,
vederlaga.
VEDERBÖRA, v. n. o. impers. 2. (böjes som
Böra; inf. brukas cj) Kunna fordras, åligga
såsom pligl, skyldighet. Med den aktning, som
vederbör. Allom dem som vederbör, hvilka det
såsom skyldighet åligger. Som vederbör, såsom
det bör vara. — V-nde, part. pres. o. adj. Som
det åligger eller angår (i kraft af myndighet eller
pligl). V. domare, parter. — Brukas ofta
sub-stantivt i samma betydelse, t. ex.: Underrätta v.
derom. Till underrättelse för v. På v-s
bekostnad Höga v., Öfverhelen.
VEDERBÖRLIG, a. 2. Som vederbör, med
rälta och såsom pligt fordras. Med v.
skyndsamhet, omsorg. — Syn. Tillbörlig, Skyldig,
Behörig.
VEDERBÖRLIGEN, adv. Såsom vederbör, på
vederbörligt sätl. — Syn. Tilibörligen, Behörigen.
VEDERDELOMAN, m. 8. pl. — män.
Motpart; motståndare.
VEDERDÖPARE, m. S. Vederdöpare kallas
en kristen sekt, som förkastar barnadopet och
fordrar, att de, hvilka som barn blifvit döpta,
böra låta omdöpa sig, för alt blifva rätla kristna.
— Syn. Anabaptist.
VEDERFARAS, v. dep. 3. (böjes efter Fara)
Säges om godt eller ondt, som förorsakas,
tillfogas, bänder någon. Af honom har mig allt
godt v-farils. Er skall intet ondl v. Låta
enom rätt v.
VEDERFÅENDE, n. 4. Tillfrisknande.
VEDERFÅS, v. dep. 2. (böjes efler Fd)
Åter-komma till lif, liil sansning; qvickna vid,
tillfriskna.
VEDERGÄLLA, v. a. 2. (äfv, i sup.
Veder-gullil och i part. pass. Vedergullen) Återgälda,
löna tillbaka (vare sig godt eller ondl). V. godt
med ondt, lika med lika. Jag vet ej, huru
jag skall kunna v. så mycken godhet. Gud
v-lle er det! — V eder gäll an de, n. 4.
VEDERGÄLLARE, m. 5. Den som
veder-gäller.
VEDERGÄLLNING, f. 2. Återgäldande (af
godt eller ondt, som vederfarits någon). Jag
lofvade honom v. för allt del onda, han gjort
mig. Frukta v-en af Guds rättvisa. Till v.
för så många välqerningar. — Syn. Lön,
Belöning, Belaining, Återbetalning.
VEDERGÄLLNINGSRÄTT, m. sing. 4)
Rättighet atl vedergälla ondt med ondl. Utöfva
v-en emot någon. — 2) Vedergällande hämd,
straff. Frukta, bof, den gudomliga v-en.
VEDERGÄRD, m. 3. (föga brukl.) Ersättning,
vedergällning, vederlag.
VEDERHÄFTIG, a. 2. Säges om den, som
är i stånd alt betala, hvad han gått i borgen för.
V. borgensman, bnrgen. Han är v.
VEDERHÄFTIGHET, f. 3. Borgensmans
förmåga att betala, hvad han går i borgen för.
VEDERKÄNSLA, f. 4. sing. Se Erkänsla.
VEDERLAG, n. 5. 4) Ersättning genom
motsvarande värde. Han har fåll v. derför. — 2)
(byggn.k.) Första slenraderna i ett hvalf.
VEDERLAGSHEMMAN, n. 5. (kameral.) Si
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
