Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ä - Ärfteligen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
742 ÄRF
i arf. Ä-l cmbete. — 2) Som erhållits genom
arf. A. sjukdom.
ÄRFTELIGEN ell. ÄRFTLIGT, adv. Genom arf.
ÄRFTLIGHET, f. 3. Ärftlig beskaffenhet.
Em-betets ä. En sjukdoms ä.
ÄRFVA, v. a. 2. (af Arf) Erhålla genom arf;
emollaga arf efter någon. Han har ärft en stor
förmögenhet. Han ärfde delta hus efler sin
far. Hvem har ärfl honom? Han har resl
atl ä. sin mor. Brukas äfven absolut, t. ex.:
Han har nyligen fått ä. (Fig.) Ä. saligheten,
ä. Guds rike, blifva delaktig af den eviga
saligheten. — Ä-nde, part. akt. Brukas äfven både
som adjektiv och substantiv, l. ex.: De ä.
släg-tingarne, ell. de ä. voro alla tillstädes. — Ärfd,
part. pass. Ä. egendom.
ÄRFVANDE, n. 4. Erhållande genom arf; arfs
emottagande.
ÄRG. m. fl., se Erg, &c.
ÄRIL, ä’rill, m. 2. (sammandraget af Arin
hella, af Ar, eld, och Hell, häll) 1) Stället i en
eldstad, der elden har sin plats. — 2) Ugnsbotten.
ÄRILSTEN, m. 2. Mursten, som begagnas till
ugnsbottnar.
ÄRING, f. 2. (af gamla verbet Æra, skörda)
Årsväxt, skörd. God ä.
ÄRJA, ä’rrja, v. a. 2. (i fornspråket Æria, isl.
Er i a) Plöja. Ä. néd, med plogen nedmylla, t. ex.:
Ä. ned säden.
ÄRJEKROK, m. 2. Se Årder.
ÄRJNING, ä rrjninng, f. 2. Plöjning.
ÄRKEBISKOP, m. fl., se Erkebiskop, &c.
ARLA, ärla, f. 1. Ett slägte af Sparffåglarna.
Motacilla. Se Ringärla, Sädesärla. Gul ä., en
arl af detta slägte, ofvan olivgrön, inunder gul.
M. flava. [Erla.]
ÄRLIG, arligg, a. 2. (af Ära) i) (i äldre
språket) a) Aktad, ansedd, hedervärd. Säll dig icke
i främsta rummet, all icke någon kommer,
som är a-are än du. Luc. 14: 8- — Särskilt
kallades så i äldre tider riddare, adelsmän och
andra ansedda personer. — b) Ärbar. Deras
hustrur skola ock ä-a vara. 1 Tim. v. 11. —
2) (nu) a) Som ej för vanhederligt brott mistat
äran; äfv. oberyktad, väl aktad, väl ansedd,
hederlig. A. mans hustru. Född af ä-a
föräldrar. Ä-t namn, ell. ä-l namn och rykte,
rykte för att vara hederlig karl. — b) Strängt
rättsinnig i afseende på andras egendom, så att
man aldrig på något olofligt sätt vill tillegna sig
den. En ä. man. En ä. och bra karl. I
bollen ä. Genom ä. Ä-t folk. (Fam.) Tro en på
dess ä-a ansigle, hafva förtroende till någon,
emedan hans ansigte synes ulvisa, att han är
ärlig. Så sanl jag är en ä. man, uttryck, då
man vill bedyra något. — c) Loflig, laglig. På
ä-t sätt förvärfvad. Ä-t köp. — d) (fam.)
Duglig, riklig, ordentlig; som kan nyttjas med heder.
Hon kan inte laga en ä. soppa. Jag har inte
en ä. rock. — e) Ärlig, i bemärkelsen: Väl
aktad, väl ansedd, brukas äfven som titel för
bönder, t. ex.: Dannemannen ä-e och
välförstån-dige N. N.
Anm. Skilnaden emellan Trogen och Årlig ses
* af Anm. vid ordet Trogen.
ÄRLIGEN, adv. Se Ärligt.
ÄRLIGHET, f. 3. Sträng rättsinnighet i
afseende på andras egendom. Jfr. Ärlig, bem. 2. b.
ÄRLIGT, adv. På ärligl sätt. Ä. förvärfvad
egendom.
ÄRM, f. 2. (af Arm) Den del af ell
klädesplagg, som uppifrån axeln ned lill banden rundl
ÄRT
omkring betäckcr armen. (Fig. fam.) Skaka ur
ä-en, se Skaka.
ÄRNA, ä‘rna, v. a. o. n. ell. ÄRNA SIG,v.r.i.
Se Ämna, Ämna sig. [Erna.]
ÄROFULL, a. 2. Som medför, bringar
mycken ära. Ä. seger. Ä-l fälllåg. Ä. regering.
ÄROFULLT, adv. Med mycken ära. Kriget
ändades ä.
ÄRORIK, a. 2. <) Se Ärofull. — 2) Som
inlagt. förvärfvat mycken ära. En ä. hjelle. Den
ä-e Gustaf II Adolf.
ÄRR, n. B. Märke på huden efler sår, o. s. v.
Lemna ä. efler sig.
ÄRRA SIG, v. r. i. (om sår) Bilda ärr, vid
läkning.
ÄRRIG, a. 2. Som har ärr; full med ärr.
ÄRT, ä’rrt, f. 3. (Orätt brukas ÄRTA. f. i.)
1) Frö af växt, som tillhör Ärlsläglet (Pisum).
Säges isynnerhet om frön af arlen P. salivum,
som begagnas lill födoämne. Sprila, koka ä-r.
Stufvade ä-r. — l)oÄ-er, växi, som tillhör detta
slägte. Malärler, Åkerärler, Slrandärler. — 1
allmänt lal menas med Ä-er endast den til) mat
begagnade arten Pisum salivum (Matärter), med
alla dess särskilta artförändringar, såsom: Hvita
och gröna Åkerärler, Spritärter (Gröna ärter,
Kapucinärter, m. fl.). Sockerärter (Sabellärter,
Krypärler, Dvergärler, m. fl.). Kronärter. — 3)
Brukas äfven sammansältningsvis i benämningar
på vissa andra Skidväxter, äfvensom på deras
frön, t. ex.: Sparrisärter, Linsärler (båda
begagnade i matlagningen), Tranärter, Gigalsärler,
Kloärt. Blomsterärter (Lukt-Lalyr). — 4) Säges i
plural i st. f. Ärtsoppa eller Ärtvälling, samt
Stufvade ärter. Hafva ä-er lill middagen. Ä-er
och fläsk. — Ss. Ä-planla, -skal, -växt.
[Ert.]
ÄRTA, ä’rrla, f. i. Se Kricka.
ÄRTBALJA, f. i. (bot.) Ett enrummigt,
två-valvigt frögömme, som har fröen endast fäslade
vid öfre fogen.
ÄRTBLOMMA, f. 1. <) Blomma på en
ärtväxt. — 2) (bot.) Blomkrona, beslående af 5
oregelbundna kronblad, 3 fria och 2 sammanväxta.
ÄRTBLOMSTRIG, a. 2. (bot.) Ä-a växter
kallas en naturlig klass af växter, hvilka hafva
sin frukt innesluten i baljor.
ÄRTBRÖD, n. sing. Bröd, bakadt af ärtmjöl.
ÄRTBUSKE, m. 2. pl. — buskar. Den
hög-stammiga buskväxten Robinia Pseud-Acacia.
ÄRTBÖSSA, f. 1. Litet rör, hvarmed ärter
kunna afskjutas, begagnadl såsom leksak för barn.
Skjuta med ä.
ÄRTGALGE, m. 2. pl. — galgar. Ställning
att torka ärter på.
ÄRTHALM, m. sing. De torra stänglarne af
ärtväxten.
ÄRT LAND. n. 5. Se Ärlåker.
ÄRTMJÖL, n. sing. Till mjöl förmalda ärter.
ÄRTREF, n. B. Klängande sljelk på en
ärtväxt.
ÄRTSKIDA, f. i. Fröskida på ärtväxter,
isynnerhet på matärter.
ÄRTSKOCK ell. ÄRTSKOCKA, f. i. Bekant
köksväxl, som begagnas vid matlagning. Cynara
Scolymus. — Brukas mesl i plural: Ärtskockor.
— Se äfv. Jordärtskocka.
ÄRTSLÄGTE, n. 4. Växtslägtet Pisum. som
innehåller arterna Åker- och Malärter, samt
Strand-ärter.
ÄRTSOPPA, f. 1. Soppa, tillagad af åkerärler.
Grön ä., af mogna, ännu gröna sockerärter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
