Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om ordlekar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det finns en skånsk bondhistoria, som har något tycke
av den sist anförda. En gumma hade anklagats för att ha
stulit ved och skulle avlägga värjemålsed. Domaren förestavade
eden, och gumman mumlade efter med sin tandlösa
mun. Det lät, som om hon sagt detsamma som domaren,
men hon satte i stället in ord, som utgjorde en bekännelse,
t. ex. i stället för: »Jag lovar och svär», sade hon: »Ja
savar (d. v. s. sågar) å skär.» Här förekommer visserligen
ändring av ordalydelsen, men en, som icke iakttages.
Annars kan ett tvetydigt bedyrande också uppträda på
skämt och som verklig ordlek. Man säger t. ex.: »Ta mäj
den å den, ska ja inte slå däj fördärvad!» Att hotelsen är
ofarlig, angives då genom röst och min, men tillika genom
ett något starkare tryck på »inte», än man skulle ha använt
vid motsatt mening. Men det kommer an på, att detta tryck
ej för starkt framhålles, ty det roliga ligger just däri, att utlåtelsen
skall kunna uppfattas på bägge sätten.
Ett svävande och obestämt uttal måste också begagnas
i vissa uttryckssätt, som av den tilltalade skola uppfattas
som artigheter, men som av »invigda» åhörare kunna tolkas
helt annorlunda. En informator skulle lämna en kondition,
som hade fallit honom föga i smaken. Vid middagsbordet
höll han ett högstämt avskedstal och utropade bland annat:
»O sälla dagar, som jag tillbragt här, I ären nu förbi! O
ädle man, o sköna fru, o dygdiga ungdom, jag säger Eder
farväl!» Vid det patetiska utförandet, då varje någorlunda
starktonig stavelse liksom stöttes fram, var det inte lätt att
avgöra om »o» skulle vara ett ord för sig eller höra ihop
med det följande adjektivet.
En något likartad kitslighet berättas från en svensk
småstad. En rik, dryg och dum godsägare från trakten
var på besök, och några av stadsboarna uppvaktade honom.
»Vet ni, hr N. N.» frågade en av dem, »vad man brukar
säga här, när ni någon gång gör oss den äran?» – »Nej!»
– »Jo, då säger man: nu ä dä fête i sta’n!» Om den illmarige
stadsbon lindrigt förstärkte trycket på »dä» och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
