Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om vikingatiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och denna likväl är noga förbunden och står i ständig växelverkan
med den ideella.
Men han ger en hastig teckning av vikingatidens gudatro
och livsåskådning i allmänhet för att däri äga en bakgrund,
mot vilken den materiella kulturen bör betraktas.
Ensidig blir hans skildring av vikingatidens kultur också
i annat avseende, säger han, nämligen däri, att han måste
förbigå det äkta nordiska. Och dock voro skandinaverna
vid början av vikingatiden inga barbarer. Tvärtom hade
de i samfundsordning, i stiftande och skipande av lag och
rätt, i handel och sjöfart m. m. mycket att lära Västerns
folk. Kulturpåverkningarna ha varit ömsesidiga, vilket B.
med styrka framhåller emot professor Johannes
Steenstrup, som i sitt grundläggande verk »Norrmannerne»
(en av Bugges förnämsta källor) väl ensidigt tyckes
ha lagt vikten just på spåren av nordiska inflytelser på västeuropéerna
(i synnerhet engelsmännen).
Vikingatiden anses börja med de för åren 787 och 793
i den angelsaxiska krönikan omtalade plundringståg, nordiska
vikingar då företogo på Englands kuster. Arkeologiskt
sätter man, som bekant, den yngre järnålderns början till
ungefär samma tidpunkt, medan däremot den äldre eller
längre runraden redan något tidigare börjar avlösas av den
yngre (kortare).
Men, som B. i förordet framhöll, vikingatiden kom ej
såsom något alldeles nytt och oförberett. Den är, säger
B., blott den sista yttringen av den stora rörelse, som kallas
folkvandringarna – och »folkvandringar» hade ju redan
av goter, vandaler, angler och saxer företagits sjöledes.
På Tacitus’ tid voro svearna allaredan kända för
sina mäktiga flottor, och det är väl troligt, att nordbornas
sjöfart tidigast utvecklat sig på Östersjöns stora inhav.
De sydskandinaviska herulerna togo en storartad del i
folkvandringarna, de färdades omkring mer än någon annan
germansk stam, och spillror av detta folk återkommo
slutligen till sitt gamla hem, tvivelsutan medförande starka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
