Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid julen fordomdags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hrodgar (= Rodger, Roger) och hans män i borgen Hjort
vid Lejre blevo svårt hemsökta av ett troll vid namn Grendel,
som släpade bort och dödade den ene kämpen efter den
andre. Då kom den »geatiske» det vill sannolikt säga den
»götiske», fursten Beowulf och dräpte efter hård strid den
gräslige plågoanden.
Det finns vidare en gammal saga om Harald Hårfagres
fader Halvdan Svarte. Denne hade sitt rike omkring
Kristianiafjorden och regerade omkring mitten av 800-talet.
En julafton, när han satte sig till bords med sina män,
försvunno all mat och alla dryckesvaror från borden, alla
förråd ur visthusen, till stor sorg och förargelse för konungen
och hans män. Enligt en äldre form av sagan skulle
det ha varit jätten Dovre, som låtit julkosten försvinna
från kungsgården. I en senare källa var det Oden, som
vållade kung Halvdans missöde; de gamla asagudarna hade
ju av kristendomens förkunnare degraderats till onda
andeväsen. Samma källa påstår, att även Harald Hårfagre
själv en gång blivit av med all julmaten, och att det var
Tor, som den gången utförde sprattet. Källskriften (den
s. k. Flatöboken, den största av alla isländska »skinnböcker»)
säger, att Harald och hans far, Halvdan Svarte, hade dålig
»julalycka», och det åberopas som bevis ytterligare en
händelse, som onekligen var ledsammare till sina följder
än en tillfällig brist på mat och dryck under juldagarna.
Konung Harald satt till bords vid en julfest på gården
Tofta i Gudbrandsdalen Då fick han bud, att Svase stod
utanför dörren och bad att konungen ville komma ut till
honom. (Om denne Svase har förut ej berättats något; i
fornskrifterna benämnes han stundom finne, varmed kanske
menas lapp, stundom jätte.) Harald harmades över
den vanvördiga budskickningen och sände tillbaka ett svar,
som på nutidssvenska väl skulle motsvaras av »Vet hut!»
eller något dylikt. Men Svase lät ej skrämma sig bort. Han
bad ivrigt budbäraren upprepa hans bön till konungen och
tillika säga, att han var den »finne», som konungen givit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
