Ord och Bild / Första årgången. 1892 / 3 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När bladen falla. Af Helena Nyblom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

När bladen falla.

Af Helena Nyblom.

———

Det var en underlig gammal allé.

Allting växte där om hvartannat,
gammalt och ungt, lätt och tungt.

Träden stodo egentligen alltför nära
hvarandra, och för att nå ljuset hade
alla skjutit högt i vädret och fingo först
högt uppe plats att breda sina kronor i
solljuset.

När man såg upp, mötte ens ögon ett
virrvarr af alla slags blad. Askarna
bredde sina fina solfjädersblad i stora
buketter, popplarnas löf darrade i täta
klungor, ekarna tecknade de taggade
bladen mot den ljusa luften, och lönnarna
fyllde i med sina stora, täta löfmassor.
På ett ställe stod en hel grupp lindar,
med stammar så raka och svarfvade som
kandelabrar i en kyrka, och bredvid
dem sträckte en gammal ek sina starka
rötter upp öfver jorden, klädda med
sammetsgrön mossa, som den dyrbaraste
bönpall.

Under de höga stammarna hade en
massa mindre träd och buskar krupit
ihop för att se hvad som försiggick i
denna vördnadsvärda gamla allé.
Hasselbuskarna spände ut kvistarna i runda
bågar, som om de skulle hålla en
brud-päll, häggarna hängde som girlander,
och där emellan stodo asparna och
darrade, och en och annan liten gran såg
mörk och obeveklig ut.

På båda sidor om alléen bredde sig
ängarna, också fulla af träd och buskar,
och nu, när förmiddagssolen bröt sig in
genom ali denna rikedom, var där ett
färgspel och en glans, som inga
mänsk-liga ögon kunde förstå att uppfatta eller
genomtränga.

Fullkomligt stilla var det också där
inne.

Icke ett ljud hördes, och ali denna
härlighet stod nu färdig att dö.

Ännu hade det blott varit ett par
frostnätter, så att intet löf var alldeles
visset, men askarnas ljusa grönska hade
redan antagit den bleka, gula nyans,
som är det första tecknet på
förgängelsen, och här och där voro lönnarna
färgade med plötsliga, brännande röda
fläckar, som om de blifvit bestänkta med
blod. Det var efter dödsängelns svärd,
som denna natt hade gått under
stjärnorna genom parken och märkt de träd,
som först skulle vissna.

Ett litet aspträd var redan dömdt.
Det stod flammande rödt från hufvud
till fot och skakade och darrade, som
om det visste, att dess sista stund var
kommen. Men många träd voro ännu
gröna. Lindarna sträckte sina grenar sä
långt ut mot den ljusa luften, som om
de riktigt till sista ögonblicket i ostörd
ro ville hänge sig till luftens och ljusets
glädje, och ekarna hade blott den svaga
bronsfärg, som det passar sådana
monumentala träd att antaga. Men icke ett
blad rörde sig, med undantag af den
lilla aspen, som stod och skälfde, och
skuggorna föllo blå och violetta på den
solbelysta jorden i alléen.

Nere från den yttersta änden — den
som ledde mot sjön — kom en dam
gående. Hon var alldeles svartklädd,
och det korta släpet på hennes svarta
klädning sopade sakta med sig de
nedfallna bladen. De blefvo liksom lefvande
och hvirflade med ett rasslande ljud öfver
vecken på hennes klädning, då hon gick
förbi.

Hon var barhufvad och gick med sänkt
hufvud och tänkte.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>