Ord och Bild / Första årgången. 1892 / 29 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Advent. Af Oscar Levertin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som en bekant. Det kände honom nog.
Det sett på bilderarken många gånger
den milda munnen, som så sorgset log,
och undrat, hvad den sagt för ord och sånger;
det sett, hur djupt det svarta ögat brann
på mörknad altarduk i socknens kyrka,
och undrat, hvem han var, den barnens man,
om hvilken orgeln sjöng med sällsam styrka.
Och vandrarns hand det utan fruktan höll,
fast bländadt halft af hvita månskensglansen,
som från hans dräkt mot lappväfdt täcke föll
och rummet lyste upp till spiselkransen.
»Jag är din gudfar», sade vandrarn ömt,
»och kommen att en stund dig sällskap göra.
Snart juln, om hvilken du så mycket drömt,
är här, och du dess klockors sång skall höra.
Då skall du springa upp ur sängen sund
och aldrig mera ligga sjuk och vaka.
Var glad! Det är advent.»

Ill. A. Edelfelt

Kring vandrarns mun
ett löje flög, och lätt han strök tillbaka
sitt bruna hår, och med en djupstämd röst
han blidt och lågmäldt talade om julen,

hur barnen gått och väntat allt sen höst
den dag, då sparfvens kärfve sätts på skjulen.
Han talade om korta, mörka dar
med byk och bak och doft af mjöl i huset,
då ugnens röda flamma lyser klar
och drickat nybryggdt hälles ner på kruset,
om slädfärd öfver is och snö till stad
med klang och ljus och skinande butiker,
och marknadsståndens rika leksaksrad
med nya under, hvart sin väg man viker,
om juln, som ändtligt kom till fejadt hem
när blossen grant i gran och grenljus brände,
och blå och klar, som uti Betlehem,
sig helgens höga stjärnehimmel tände.
Han talade tills barnet åter log
och feber, värk och sorgsna minnen glömde.
Mot vandrarns bröst det närmare sig drog
och till hans ord med stora ögon drömde.
Då löste han ur gossens handslag blidt
sin tunna hand. Han lyssnarns panna

smekte,

och månens sken, som fingret följde hvitt,
med isig strålglans barnets tinning blekte.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>