- Project Runeberg -  Ord och Bild / Första årgången. 1892 /
52

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett parti piket. En teckning ur lifvet af Mathilda Roos

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

52

man glömmer alldeles sig själf för att
trösta och uppmuntra. Jag tror, att jag
aldrig i mitt lif varit så glad och jämn
till mitt yttre, som då vi lämnade Dalby,
emedan jag såg, hur krossad stackars
pappa var. —

Hon sade detta så enkelt, som om det
varit den naturligaste sak i världen att
glömma sina egna sorger och bekymmer
för andras.

Sedan jag packat upp mina saker, ätit
frukost och sofvit en stund, begagnade
Agnes och jag oss af det vackra
höstvädret och gingo ut på en
skogspromenad.

Inom ett Ögonblick voro vi inne i det
lifligaste samtal. De tio år, under hvilka
vi varit skilda åt, utplånades liksom
genom ett trollslag; vi gingo åter vid
hvarandras sida som de gamla, förtroliga
barndomsvännerna. Det vackra vädret, den
vemodiga höststämningen, som så
harmonierade med oss själfva, med våra
tankar och minnen, bidrog också att göra
oss öppna mot hvarandra. Långs stigen, på
hvilken vi gingo, växte täta linnearankor,
som Agnes allt emellanåt böjde sig ned
och plockade, och skogen var fylld med
höstens egendomliga vällukter från
fuktiga växter och våt mossa. Löfträden
voro nästan alldeles gula; mot granarnas
mörka grönska afstucko björkarna som
guldgula hängen, och här och där
framstucko askens eller lönnens bjärt rodnande
blad. Det var ett brokigt färgspel, hvars
tjusning ännu mera ökades af
solstrålarnas glitter och af den förgängelsens ande,
som susade genom hela naturen, i
bladens sakta rasslande fall, i vindens suckar,
i själfva den hemlighetsfulla tystnaden
inne i skogens djup . . .

Emellertid var det Agnes — hon,
hvilken lefvat i så »trånga» förhållanden —,
som hade det mesta och det
intressantaste att berätta; hennes lif hade varit
så mycket rikare än mitt på tilldragelser
och omstörtningar både till det inre och
yttre. På denna lilla fläck af jorden
hade hon genomgått så mycket, kastats

ifrån de ena lefnadsförhållandena till de
andra, kämpat så mänga inre strider,
uthärdat så många missräkningar och
njutit så många ungdomsfröjder.

Så småningom kommo vi in pä djupa,
allvarliga ämnen; det var icke längre blott
personliga erfarenheter och lefnadsöden
vi delgåfvo hvarandra, det var olika
världsåskådningar och tidsströmningar, som
utgjorde ämnet för vår diskussion. Jag blef
så intresserad däraf, att jag alldeles glömde
att förvåna mig öfverhur bevandrad
minkusin var i alla nutidsfrågor och med hvilken
fri, öppen blick hon bedömde dem. Till
och med så farliga, brännande ämnen som
socialism och arbetarfrågan funno
genklang hos henne; hon hade lästfleraarbeten
häröfver, som jag kände blott till namnet,
och hon hade den mest klara och
genomtänkta åsikt öfver dessa ämnen. Äfven
på andra områden var lion hemma;
särskildt hade hon en sådan beläsenhet i
historien, att jag ej kunde låta bli att
uttrycka min förvåning däröfver.

— Ack, kära du — svarade hon med
ett vemodigt leende —, tänk på de långa,
tysta, ensamma vinteraftnarna! Under
dem hinner man läsa mycket — och
tänka öfver hvad man läst. —

Vi hade nu efter en två timmars
promenad återkommit till boningshuset, som
låg på en höjd, hvarifrån man hade
utsikt öfver skogar och fält, hvilka nu i
den skimrande höstluften lågo utbredda
framför oss som en vacker, lockande
tafla.

Vi stannade en stund på den lilla
terrassen, som var byggd framför huset,
och betraktade utsikten. Min kusin stödde
armarna mot balustraden och försjönk
under några ögonblick i tankar. Då jag
såg henne stå så där i sin mörka dräkt,
med det fina ansiktet och de milda,
sorgsna ögonen, kom jag att tänka på en
tafla, som jag en gäng sett på en
utställning och som konstnären kallat »höst».
Alldeles som i dag såg naturen ut på
den — alldeles som Agnes stod där en
svartklädd kvinna och läste drömmande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 11 17:23:57 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1892/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free