Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Guy de Maupassant. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 88 —
hällskrets, några särskilda antipatier eller
sympatier. Flaubert påminner han som sagdt
något om, och han var ju’ också både hans
släkting — hans nevö — och hans
handsekreterare. Ur naturalismen utgick han också,
ty i Zolas samling Soirées de Médan
offentliggjorde han 1880 sin första novell Boule de
Sid/. Men han var ingen systematiker med
åsikter, och det voro ju både Zola och
Flaubert, som rnan sent omsider upptäckte.
Mau-passants skepticism var då vida större: hos
Flaubert låg alltid bakom kylan ett ideal, här
fann man alltid ett romantiskt hjärta, som
klappade, likasom man visste, att denne
realistchef egentligen var en känslomänniska,
som slog näfven i bordet och röt som ett
retadt lejon tillsammans med sina vänner,
när han utfor mot den mänskliga dumheten.
Maupassant förrådde ej med en stafvelse,
att han hade några varmare känslor. Hans
stora framgång daterade sig från romanen
Bel Ami, där han undantagsvis skildrar
samhällslifvet och kampen för tillvaron. Bel
Ami är en äfventyrare, i jämförelse med
hvilken Octave Feuillets grefve de Camors
förefaller naiv. Jämförelsen mellan dessa
bägge är intressant: bägge äro de lycksökare,
som ta världen på samma sätt och äro
förförare med framgång: de vinna sina triumfer
genom kvinnorna. Men Camors har ännu
förnämhetens fernissa och
njutningslystnadens svaghet öfver sig, hvaremot Duroy är
otillgänglig för alla känslans inkonsekvenser.
Om den senare finner, att det är mera med
hans fördel förenligt att öfverge en kvinna,
fast hon är hans välgörarinna, så gör han
det helt enkelt, och den devis, som leder
grefve Camors’ handlingssätt och som är
uttryckt i faderns råd i testamentet, att han
skall göra alla kvinnor till redskap för sin
njutning, alla män till redskap för sin makt,
den devisen skulle också Duroy kunnat
underskrifva, om han blott fått göra den
viktiga förändringen att stryka första delen
däraf, den om njutningen, ty för honom är
njutningen blott medel, aldrig själf mål.
Makten är för honom allt, det försonande drag,
som ligger i glömskan af sig själf, hvilken
dock kärleken, äfven den sinnliga, innebär,
finns ej hos denna typ, den brutala
egoismens, den principlösa hänsynslöshetens hjälte.
Denna figur är lärorik, därför att den kan
visa oss Maupassants opersonliga stil och
plastiska talang. Han gör inga eftergifter
för att skona folks känslor. På samma sätt
ger han i sina bondhistorier ingen sockrad
teckning af brottet eller den lumpna
egennyttan. Han helt enkelt berättar, hur elaka
människor äro, när deras egen fördel står
på spel. Då falla alla de vackra fraserna
af dem, i stället för medlidandet visar sig
då den rena själfbibehållelsen, och för att
skydda sig själfva bli de grymma. Och som
människorna äro, så är lifvet. Det spelar oss
tusen puts, som äro grymmare, än någon
människohjärna kan upptänka. Så förleder
nöden till brott som i denna skizz Une fille,
där med skärande sanning ett människolifs
öde och dygdens skeppsbrott visas bero af den
svaghet, som åtföljer umbäranden och brist.
Hos Maupassant finns också en ljusare sida
af lifvet, som han ofta skildrat. Det är
kärleken, som egentligen är hans ämne, och
här visar han diktarens förmåga att tala
känslans språk. Men det är både den låga och
höga kärleken, som skildras — det är både
hvad Stendhal kallar Famour-distraction och
1’amour-passion.
Maupassant är emellertid — hvad man
alltför litet lagt märke till — omoralisk på
samma sätt, som en österländsk, pascha är
omoralisk — han känner sitt värde och sin
öfverlägsenhet alltför mycket för att sätta i
fråga sina rättigheter. En ohejdad, en nästan
kannibalisk epikureism går igenom en mängd
af dessa galanta äfventyr. Öfver hans sätt
att skildra allt detta ligger emellertid doften
af den naivaste skönhetsbeundran. Yvette är
en nittonde århundradets Manon Lescaut i
knoppning, Les soeurs Rondoli1 äro
förtjusande, och så kan man fortsätta att plädera
för författaren och åberopa Goethes Philine.
Den lefvande växelverkan med lifvet är
för Maupassant lifvet själft; lifvets värde
består däri. Begäret efter sinnesintryck är
för honom så förhärskande och
öfverväldigande, att mångfalden af målande
beskrifningar utgör en af de mest utmärkande
egenskaperna i hans stil. Han skildrar lukter
med vida större säkerhet och vältalighet än
Zola, alla hans sinnen äro feberaktigt skärpta,
och knappast torde någon af de moderna
författarne ha uppträdt med finare blick för
den kvinnliga skönhetens mysteriösa behag.
Han kan i fråga om yttre intryck beskrifva
de olika sensationerna vid ett bad så, att
man känner sig både förbluffad oc.h skamsen,
att man icke gjort sig reda för allt detta,
som man nu så väl känner igen, när det
här är klädt i ord. Denna vidunderliga
förmåga att finna skiftningarna i en
förnimmelse är för den, som har den, en rik källa
till lycka. För Maupassant är den lifvets
enda säkra besittning, och det är därför
ålderdomen och döden för honom innebära
ett så fruktansvärdt ingrepp i den mänskliga
1 Les sceurs Rondoli.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
